Ett sagolikt ägg

Jag har så länge drömt om att få se Vinterägget  i verkligheten. När tillfället äntligen dök upp, med utställningen ”Fabergé in London – Romance to Revolution” på Victoria & Albert Museum i London, var det bara att boka flyg. Och när jag stod framför det berömda ägget blev jag så berörd att jag fick tårar i ögonen och klump i halsen.

Varför? Jag vet inte. Men den där skörstarka skönheten som Vinterägget utstrålar tar andan ur mig. Jag är så klart inte ensam, många vittnar om samma sak. Jag vet, de flesta tänker ”onödigt överdådig lyx” när Fabergé-äggen nämns, men Vinterägget är så annorlunda. Det är sobert elegant och utstrålar – i mina ögon – en  känslighet. Som nordbo berörs jag också av ett konstverk som fångar och förmedlar den både stränga och säregna skönhet vi omfamnas av var vinter. Min mors finlandssvenska rötter spelar nog också roll.

– Jag förstår dig bra – att du är fascinerad och berörd av Vinterägget. Det är utan tvivel det mest spännande och designmässigt det finaste och mest intressanta i hela serien av 50 ägg, säger Ulla Tillander-Godenhielm, finlandssvensk konsthistoriker och juvelexpert som även är en av världens främsta Fabergékännare.

– Jag blev också helt hänförd då jag såg det i verkligheten första gången 1994,  då det såldes på auktion i Genève.  Bildmaterialet jag då hade sett kunde inte förmedla det sagolika i ägget

En presentation

Vinterägget är skuret i bergkristall, så tunt att det nästan är genomskinligt, och graverat med ett mönster av frostfjädrar som på utsidan får sällskap av isblommor, eller snöflingor, skapade med hjälp av platinasträngar prydda med småsmå diamanter. Utspridda lite slumpmässigt ger de känslan av frost som växer fram över en fönsterruta.  Det står på ett smältande isblock, där diamantprydda platinasträngar istället skapar illusionen av rännilar. Överraskningen inne i ägget (de kejserliga äggen skulle gärna bestå av en liten surprise) är  en korg av platina med vitsippor skurna i kalcedon, med pistiller av guld och demantoider.

Alma Pihls  unika talang

Det var den ryske tsaren Nikolaj II som beställde ägget som påskgåva till tsarinnan Maria Fjodorovna (tsarens mor)  1913. Påsken är speciellt viktig i den rysk- ortodoxa traditionen och hela symboliken finns med i ägget: Den smältande isen och snön som tar farväl till vintern är symbol för döden på korset, sedan kommer återuppståndelsen och pånyttfödelsen med vitsippan som kämpar sig upp ur marken tidigt på våren.

Det mest märkvärdiga med Vinterägget är ändå designern bakom: Den som fick förtroendet att designa ägget var den då 23-åriga Alma Pihl. Just det, kvinna och bara tjugotre år gammal. Ett ägg som skulle ges i gåva till  tsarens mor. Nästan overkligt. Alma var dessutom självlärd – i ett företag där gedigen skolning och lång erfarenhet var kutym. Dessutom avvek ju Almas stil från firmans gängse designuttryck.

Det var Almas morbror, August Holmström (som då var Fabergés juvelerarmästare) som upptäckte hennes, som det tycks, medfödda talang för smyckedesign. Om någon undrar över namnen som klingar så svenskt, handlar det om att Finland ju var en del av Ryssland på den tiden och skandinaver ansågs duktiga. Det finns uppgifter om att en tredjedel av Fabergés cirka femhundra anställda var finländare, och de flesta var finlandssvenskar.

Inspirerad av iskristaller

Efter avslutad skolgång hade Alma fått plats som praktikant hos sin morbror. Hon började med  enkla uppgifter, att teckna av smycken som tillverkats i verkstaden och skulle vidare till butiken. Efter en längre tids praktik fick hon börja designa på egen hand och fick snart ett uppdrag för Emanuel Nobels räkning. Den svenske oljemagnaten hade beställt  broscher. De skulle vara vackra men inte alltför dyrbara –  och nydanande. Det var nu Alma fick idén till sitt idag världsberömda vintertema: Hon tittade ut genom sitt ateljéfönster en solig vinterdag och såg iskristallerna som vuxit fram över fönsterrutan. Frostblommorna blev en succé och den unga Alma fick alltså sedan uppdraget att designa Vinterägget. Året därpå designade hon även Mosaikägget, lika vackert men på ett annat sätt: Ägget minner om ett broderi med kalibrerade ädelstenar infattade i platinastramalj.  På sitt Alma-vis fick hon idén efter att ha iakttagit sin svärmor som var duktig på att brodera komplicerade korsstygn.

Vinterägget och Alma – en vintersaga

Det är genom Ulla Tillander-Godenhielms efterforskningar vi nu vet så mycket om Alma och hennes historia. Ulla visste tidigt att det var Alma som ritat ägget och när hon 1980 kurerade sin första utställning i Helsingfors, ”Fabergé och hans samtida”, publicerade hon uppgiften att det var Alma som designat frostblommorna för Emanuel Nobel liksom Vinterägget och Mosaikägget. Men trots att utställningen besöktes av en mängd centrala Fabergékännare, förblev Alma okänd.

– Ett faktum då var att det som skedde i våra små länder sällan nådde över nyhetströskeln i de stora länderna, vilket var verkligt konstigt, säger Ulla.

I  en ny utställning (1995) och boken ”Smycken från det kejserliga St Petersburg” från 1996 ) lyfter Ulla fram Alma ordentligt, men trots all publicitet förblev hon rätt okänd även efter detta.

– Det är först genom V&A:s Fabergéutställning i London och trenden att lyfta upp begåvade kvinnor, som Alma blivit världskänd.

Almas historia är som en saga – en vintersaga, både vacker och mörk. När ryska revolutionen kom flydde Alma och hennes man till Finland, där Alma fick jobb som teckningslärarinna. En älskad och uppskattad fröken enligt mångas vittnesmål. Men hon avslöjade aldrig sin bakgrund.
– I Finland fanns ett fruktansvärd hat till allt ryskt.  Det hade varit otänkbart att berätta att man jobbat för ”den blodige tsarens hovjuvelerare”. Då hade man blivit stämplat ”rysse”, berättar Ulla.

Så småningom var det en person som fick henne att berätta: Brorsdottern Lydia.
– Alma och hennes man hade inga egna barn, men kom att ta hand om Almas brorsdotter, Lydia Pihl, som växte upp hemma hos dem. Lydia tog senare hand om sina fosterföräldrar då de som pensionerade flyttade till Helsingfors.

– Lydia började i något skede entusiasmera Alma till att berätta om livet i St. Petersburg. Och om alla detaljer kring hennes arbete hos Fabergé. Det är alltså tack vare Lydia Pihl vi vet så mycket om Almas sagolika karriär hos Fabergé. Lydia, i sin tur, berättade alltsammans för mig efter Almas död.

En ny bekantskap

I sina efterforskningar upptäckte också Ulla att hon träffat Alma flera gånger – men utan att veta vem det var.
– Jag träffade Alma många gånger som barn och under mina tidiga tonår. Hennes två bröder jobbade hos oss i vårt företag ”A. Tillander”. Den äldre brodern var vår designer ända fram till sin död 1959 och yngste  brodern Georg var bokförare. Alma besökte sina bröder i vårt företag – men jag förstod inte vem hon var. I mina ögon var hon en gammal liten dam, som talade svenska med en lustig brytning.

– Vi vet heller inte huruvida Alma hjälpte sin bror Oskar i hans arbete. Men det är klart att de diskuterade sitt gemensamma intresse och jobb – smyckeformgivning. Oskars smycken påminner för övrigt i hög grad om den petersburgska stilen.

Som alltid är jag är intresserad av hur design och hantverk samspelar. Inget vackert objekt existerar utan det andra. Ibland besitter en person både känsla för design och hantverkskunnande, ibland inte. Så, hur var det med Alma?
– Alma var född in i en juvelerarfamilj. Hennes far, som också hette Oskar, hade en juvelerarverkstad i Moskva. På den tiden hade juveleraren sitt hem i samband med verkstaden. Barnen i familjen lekte från späd ålder i verkstaden och fick tidigt små uppdrag. Alma var en begåvad tecknare och tecknade säkert smycken från det att hon var liten. Hon och hennes syskon snappade upp en oändlig mängd ”yrkeskunskap” redan i späd ålder.

– Jag är själv född i en sådan juvelerarfamilj (Ulla är den fjärde generationen i guldsmedsfamiljen Tillander. Reds anmärkning). Under hela mitt liv har allt i vår familj centrerats och rört sig kring guldsmide, verkstaden, hantverket, formgivning, ädelstenar och den färdigställda produkten. Förståelsen och en massa kunskap kom med modersmjölken… Liksom för Alma.

En ny teori om Vinterägget

Alma hade således en medfödd förmåga att teckna som på naturligt sätt utvecklades mot smyckedesign  – och en djup förståelse för yrket. Och, kanske det viktigaste för en framstående designer: Förmågan och viljan att gå sin egen väg. Min smyckeintresserade vännina har en intressant teori. Hon tror inte att Alma designat blomkorgen, det vill säga överraskningen inuti ägget. Hon menar att den står i så stor kontrast till vinteräggets spröda skönhet (och hennes övriga design). Det är så klart skillnad på vinter och vår, på iskristaller och blommor – men min vännina tänker att blomkorgen inte riktigt är Almas stil helt enkelt. Jag vidarebefordrar teorin till Ulla.

– Din väninna har rätt i vad hon säger. Korgen är inte alls i Almas stil och jag har redan länge tänkt på samma sak. Man måste komma ihåg att de kejserliga påskäggen var en mycket viktig, stående beställning för Fabergé och han engagerade sig i design och framställning. Han hade en nära kundrelation med änkekejsarinnan Maria Fjodorovna och kände hennes smak mycket väl. Äggens surprise var något som skulle lyftas ur ägget och placeras på exempelvis ett bord som dekoration.

– Jag tror absolut att Alma tänkt sig något i sin egen stil som överraskning i ägget, något lättare, mer eteriskt som hon var så hemma i och samtidigt med en touche av sin egen version av den moderna stilen: Rysslands art nouveau. Men vitsipporna i sig – de var viktiga!

– En designer hos Fabergé i början av 1900-talet var heller inte den typ av designer vi har idag där konstnären kan säga ”take it or leave it”. Alma framhöll att hon var en i raden av ”ritare” (så kallades formgivarna då) hos Fabergé och skulle helt naturligt jämka, moderera och kompromissa då chefen ansåg att det behövdes. Till saken hör också att Fabergé naturligtvis ville se till att hans bästa kunder var lyckliga med sina gåvor; kejsarinnorna hade inte så säker smak, i synnerhet inte den unga kejsarinnan Alexandra. Det var heller inte meningen att dessa påskägg, alltså personliga påskgåvor åt kejsarinnorna, skulle säljas på auktion i vår tid och analyseras så som vi gör det idag.

Vinterägget är nu tillbaka hos sin nuvarande ägare, emiren av Qatar. Det är bara att hoppas att han kan tänka sig att låna ut det till fler utställningar så att fler kan få ta del av Vinteräggets spröda skönhet. Eller ännu hellre sälja det till ett museum.

(Delar av artikeln har publicerats tidigare.)