En guldsmedja i en annan värld

Att träda in i Johanna Garmlands smedja intill centralstationen i Katrineholm är som att träda in i en annan värld. En sådan här guldsmedja har jag aldrig förr besökt. När de två verkstadshundarna hälsat upptäcker jag djur överallt. Men dessa är uppstoppade.

Till vänster, bredvid en gammal sekelskiftssoffa draperad med anakondaskinn, ligger en vit svan och skådar ut över rummet. I taket hänger en gigantisk ljuskrona av älghorn. På en bänk står en uppstoppad ekorre, på ett skåp en grävling. I en prydlig rad vid ett fönster, nedanför några uppstoppade fasaner, står en rad med glasburkar med ormar och … fråga mig inte vad, i formalin.

I verkstaden får man bland orientaliska mattor och djurskelett leta sig fram till montrarna med Johannas smycken. Smycken som visas på ryggen till en uppstoppad hare eller i en rävboa med ögon som betraktar dig. Men visst här finns även ett par bänkar där Johanna filar på en ring och där en av hennes söner sitter och tillverkar smycken för Annika Gustavssons butik på Gotland. Och då och då dyker det upp kunder – trots att de egentligen måste beställa tid – för att rådgöra om något smycke eller komma med en beställning. Andra kommer bara för att säga hej och prata om helt andra saker. Alla verkar känna Johanna sedan tidigare. Kanske är det så här det är att vara guldsmed i en mindre stad. I alla fall så har hennes stora, exotiska guldsmedja blivit något av en samlingsplats för många Katrineholmsbor. Det här är en miljö som lockar.

– Ja, här finns åtminstone den fulaste uppsättning uppstoppade djur som du kan hitta, säger Johanna och skrattar.

Här finns den fulaste uppsättning uppstoppade djur som du kan hitta

Det mesta av samlingen kommer från en kund som tvingades göra sig av med de uppstoppade djuren när han och frun skulle flytta till ett seniorboende i stan. Mannen kom ofta till Johanna för att berätta jakthistorier. Kanske är förklaringen att hennes familj har jaktmarker utanför stan. En dag undrade mannen om Johanna ville ha några uppstoppade djur som de inte kunde ta med sig vid en kommande flytt.

– Absolut, sa jag. Och så en dag kommer han, bärande på låda efter låda… Jag sa att det var alldeles för mycket, försökte säga att han borde spara en del. Men hans fru, som stod bakom, ruskade frenetiskt på huvudet. Nej, varken de eller deras barn ville behålla något ur samlingen.

Det är därför verkstaden i dag är så spännande. Den ser ut som en blandning, av riktigt gammalt museum, en våning från sent 1800-tal och guldsmedsverkstad. Visserligen är företaget gammalt – men inte så gammalt.

Guldsmedsyrket i blodet

Det var Johanna Garmlands morfar Helge Garmland som startade företaget 1939. Han var mångsidig, både skicklig som guld- och silversmed, fattare och handgravör. Här i Katrineholm och i den sörmländska omgivningen fanns en bra och stadig kundkrets. Här låg också Katrineholms tekniska skola, som varje år beställde ingenjörsringar. Johanna är uppvuxen i smedjan och hennes mamma är också guldsmed.

– Jag började som lärling hos morfar i slutet av 1980-talet. Det var i samband med att jag kom in på guldsmedsskolan i Köpenhamn, berättar hon.

Utbildningen varvade studier i Köpenhamn med praktiskt arbete som lärling hos morfadern. Att hon hamnade vid bänken var ingen slump. Redan när Johanna var ett par år gammal satt hon och lekte och travade matsilverkartonger på golvet, allt medan mamma och morfar arbetade vid bänken.

Hennes mamma tog sitt mästarbrev precis när Johanna föddes. Under sommarloven arbetade Johanna i butiken. Genom hennes morfar fick hon möjlighet att göra en praoperiod hos dennes vän, silversmeden och formgivaren Eric Löfman i Uppsala. Det var en ögonöppnare för Johanna, det här ville hon fortsätta med.

– Då kändes det kul på riktigt! Bredvid morfar var det ofta andra tag. Jävlar vad han var hård! Vill du lära dig eller inte! kunde han utbrista. Ja, han var ingen pedagog morfar.

Kärleken tog henne till Australlien

Guldsmedsskolan i Köpenhamn tycker hon var bra. Samtidigt som hon gick på skolan gick Charlotte Lynggard på samma skola. Det var en skola som var inriktad på industriell design och man arbetade efter ritning och med precision. Men något gesällprov blev det inte.

Johanna var 20 år när hon träffade den man som hon blev kär i och som strax blev far till hennes barn. Så när det första barnet kom efter tre år som lärling avbröt hon studierna i Köpenhamn. Ytterligare två barn kom sedan i snabb följd. Hennes man arbetade som jaktledare på den gård utanför Katrineholm som familjen driver. Han kom från Australien och jobbade sig runt på olika gårdar tills han hamnade i Katrineholm och där träffade Johanna. Under tio år besökte familjen regelbundet Australien. Mellan barnledigheterna så arbetade Johanna i verkstaden i familjeföretaget. Johanna blev så förtjust i sin mans hemland att de beslutade att flytta dit.

Hennes mamma och morfar fortsatte att driva företaget i Katrineholm. Morfar Helge arbetade i verkstaden ett par år efter han fyllt 90 år. Så strax före millenniumskiftet gick flyttlasset till Australien. På den nya kontinenten valde Johanna inledningsvis att arbeta med helt andra saker än guldsmide. Hon visste inte riktigt om hon verkligen behärskade hantverket. Hon hade ju bara arbetat i familjeverkstaden.

– Mitt självförtroende var inte på topp. Jag hade ju bara arbetat med mamma och morfar. Jag visste inte vilken bredd jag hade i mina kunskaper.

I australien jobbade hon med att hugga ved, arbeta med barn och gräva upp potatis

De första fem åren i Australien jobbade hon med helt andra saker, som att hugga ved, arbeta med barn och gräva upp potatis. Men så en dag fick hon ett samtal från en för henne okänd guldsmedja med två butiker som hört talas om att hon var guldsmed och som erbjöd henne jobb. Johanna ställde sig tveksam till erbjudandet. Men de kom i alla fall överens om att hon skulle komma in och provjobba ett par dagar.

– Jag var jättenervös. Bredvid mig satt en otrevlig brud som skulle vara min lärling. Ägaren var hennes moster.

Lärlingen var stor och stark och snygg.

– men obstinat, tjurig och gjorde klart att jag inte hade något att lära henne.

Mer lockande att gräva potatis

Johanna bröt av sågblad efter sågblad och hade inte hållit i en tång på fem år. Hon önskade bara att provdagarna skulle ta slut. Två dagar var mer än vad hon stod ut med.

– När jag åkte hem var jag så glad över att jag hade möjlighet att tacka nej. Dit skulle jag aldrig mer återvända! Alternativet att åter hugga ved eller gräva potatis kändes mycket mer lockande än guldsmide och lärlingen Shannon.

Efter några dagar fick hon ett nytt samtal där företaget undrade vart hon tagit vägen, de hade ju förväntat sig att hon skulle jobba vidare. De var kris och de var i stort behov av en guldsmed. Lärlingen hade råkat tutta eld på något så att sprinklersystemet hade börjat spruta vatten i köpcentret där verkstaden och butiken låg. Nu skulle de flytta verkstaden. De behövde henne omgående. De lyckades till slut på något sätt övertala Johanna.

– Jag lovade att komma in och göra ett nytt försök. Lärlingen var nu ganska stukad och mild mot mig. Sedan blev jag kvar i tolv år.

Shannon blev dessutom en mycket god vän som flera gånger hälsat på i Sverige och som Johanna regelbundet besöker i Australien. Hon arbetar ungefär på samma sätt som Johanna hemma i Australien. Att verka som svensk eller skandinavisk guldsmed och designer är lite speciellt i Australien. Skandinaviskt designspråk och formgivning står högt i kurs.

Scandinavian master Jewelry designer

Johannas titel som anställd guldsmed var mycket tjusig: Scandinavian master Jewelry designer, Expert in Nordic Design. Vigselringar var storsäljare i de kollektioner som Johanna var med om att ta fram. Butikerna nischade sig också mot just skandinavisk design i de märken de tog in. Butikerna var först i Australien med att sälja smycken från Ole Lynggaard. Kontakten förmedlas via Johannas morfar som kände Ole. Ole Lynggaard och hans fru kom ner till butiken i Australien och bodde där en vecka i samband med introduktionen.

– Därefter blev butikerna starkt inriktade på Ole Lynggaard, som sålde väldigt bra. Men när jag senast besökte butiken för två år sedan hade märket blivit så himla dyrt.

Familjen som ägde butikerna och verkstaden var ursprungligen från Ukraina. De var inte guldsmeder men frun var mycket kreativ och en duktig formgivare som Johanna lärde sig mycket av. Företaget var också tidiga med att arbeta med Cad.

– Jag lärde mig mycket som guldsmed där eftersom jag var tvungen att komma på egna lösningar och jobba med andra typer av material – främst nio karat. Ett helt annat sätt att arbeta än här.

Hennes intryck av Australien, i alla fall 150 km från Mellbourn där hon bodde och arbetade var att det påminde om Sverige på 1960-talet.

– Det var mycket folkhemskänsla, nästan lite viktorianskt, där det var helt okej med hemmafruar och det var rejält manschauvinistiskt.

Efter några år i Australien skilde sig Johanna från sin man. Men hon bodde kvar till 2010 då hennes man och barnens pappa gick bort. Efter något år tyckte hon att det var rätt tillfälle att flytta tillbaka.

Ett av barnen blev kvar. Han hade redan etablerat sig som fårklippare och hade en flickvän som han inte ville lämna. När Johanna kom hem hade hennes mamma stängt butiken men jobbade fortfarande som guldsmed. Själva ursprungsföretaget – Garmlands guld och silver -hade legat vilande efter hennes morfar. Det företaget blåste Johanna liv i vid hemkomsten och började bygga upp ett nytt kundunderlag.

Damen kom in med en diamantring som var värd 2,5 miljoner kronor

Hennes inriktning blev främst lagningar och om- och nytillverkning. Hon hade nytta av att företaget funnits ända sedan slutet av 1930-talet i Katrineholm. Många trogna kunder återvände när företaget – dock utan butik – återuppstod.

Därmed var Johanna snabbt på banan. Det fanns behov i Katrineholm efter en guldsmed som kunde formge ringar och smycken och där kunder kunde komma in med sitt gamla guld och få något omarbetat eller nytt. Att vara guldsmed i en ganska liten stad gör att Johanna möter alla typer av kunder. Hon berättar om kunder som kommer in med sina löständer i fickan som de vill ha rensade på guld och damen som kommer in med en diamantring.

– värd 2,5 miljoner kronor – och som vill ha den justerad.

Makalösa historier

Hennes verkstad har blivit något av en institution och samlingsplats i Katrineholm, där den ligger centralt i det gamla stationshuset vid järnvägen. Många har historier de vill berätta. Smycken är ofta förknippade med så mycket känslor och minnen.

– Man tänker inte att en trasig kedja kan leda till sådana samtal som de ibland gör. Att den kan bära på en historia som kunden gärna vill berätta. Det kan komma makalösa historier kring minsta smycke.

En gång fick hon en förfrågan om hon kunde hjälpa till att rensa en guldkedja. Dottern berättade att hennes pappa skulle begravas med den. Han hade burit den när han brann inne i deras husvagn.

– Klart jag hjälpte henne med det, och jag grät med henne. Jag blir ofta berörd av de historier jag får höra. Jag brukar tacka mina kunder för att de lämnar över sina unika föremål till mig.

Det är ju inte bara en ekonomisk fråga att många väljer att använda ärvda smycken och byrålådeguld när de beställer ett nytt smycke. Genom att behålla det gamla materialet lever historierna och minnena av de som burit dem kvar. Men hon gillar också att samarbeta och hjälpa in nya aktörer i branschen.

Influencers och driftiga kvinnor

Hon använder gärna sina gedigna hantverkskunskaper till personer som har andra kvalitéer som hon tror branschen har nytta av. Starten var kanske när en barndomskompis bad om hjälp. Kompisen sysslade med PR, foto och försäljning via nätet och flyttade tillbaka till Katrineholm för snart tio år sedan. Kompisen var dessutom en av de första stora instagramprofilerna.

Genom företaget Mokkasin berättade hennes kompis historier, fotade och formgav smycken som Johanna tillverkade. Märket finns inte längre. Men Johanna har hjälpt andra influencers och driftiga kvinnor som velat in i branschen men som saknat hantverkskunskaperna. Vissa har gjort succé.

– Jag tycker att det är så häftigt att följa sådana som satsar och vågar. Som ger sig in i denna ganska gubbiga och tjuriga bransch.

Hon framhåller att man även kan lyckas hantverksmässigt trots att man tar en annan väg in i branschen Själv har hon ju varken något gesäll- eller mästarbrev.

– Jag har stor respekt för framgångsrika och självlärda guldsmeder som Caroline Hjerpe, hur bra och unika är inte hennes grejer. Eller Annika Gustavsson i Visby. Vissa är inte hantverkare men vill in i branschen för att de gillar smycken och design. Kanske med en bakgrund som marknadsförare eller ekonomer. De kan fungera som viktiga vitamininjektioner i branschen.

Hon minns när Cecilia Kores – på framgångsrika Mumbai Stockholm – på vinst och förlust hörde av sig till henne för åtta år sedan.

– Hon började: ”Hej, jag heter Cecilia och du känner inte mig”. Jag förstod snabbt att hon inte hade någon guldsmedsbakgrund alls.

Cecilia hade gått på Handels, där studenterna under det sista året på utbildningen ska starta ett företag. Cecilia startade Mumbai under en resa i Indien och hade nu kommit hem med en smyckekollektion som tillverkats där. Men Cecilia var inte nöjd med kvalitén. Det var därför hon ringde Johanna och bad om hjälp. Johanna var först lite avvaktande till denna entusiastiska tjej – som i telefonen pratade fort och bubblade av idéer. Men hon fångades av Cecilias smittande entusiasm och bad henne att komma ner till Katrineholm så att de fick talas vid. För det framkom inte riktigt vad det var hon behövde hjälp med.

När de väl träffades i Katrineholm så upptäckte de snabbt att de fungerade som hand i handske och trivdes förträffligt i varandras sällskap. De kom överens om att Johanna skulle hjälpa Mumbai med produktutveckling och tillverkning. Cecilia hängde kvar i verkstaden och hjälpte till med att slipa, putsa och packa smycken.

– Cecilia körde järnet och var skitduktig på marknadsföring så märket bara exploderade.

Efter att ha arbetat upp en framgångsrik kollektion fortsatte Mumbai med att utveckla företaget mot allt mer exklusiva smycken.

– Så småningom kom vi till en punkt där jag sa stopp. Jag är inte intresserad av att massproducera eller av att göra legojobb, det är inte min inriktning. Vi har behållit vår goda vänskap och talas vid på telefon varje vecka och jag hjälper fortfarande till med produktutveckling.

Tjurigaste gubben i branschen

Hon har även samarbetat med andra influenser och företag som utan guldsmederfarenhet velat ta sig in i smyckesbranschen. Men hon har också sagt nej till sådana som hon uppfattat som oseriösa. Att det kommer in nytt blod i branschen ser Johanna som en stor tillgång för alla som jobbar med smycken

– även för guldsmeder, fattare och gravörer. Visst finns det personer som lägger ut skräp till försäljning på nätet, eller smycken som producerats under tvivelaktiga förhållanden. Men där finns också många seriösa personer och företag som har kunskaper som de flesta guldsmeder vid bänken saknar.

– Att vara influenser är ett jobb i sig. Att hela tiden ta bilder, följa flöden och marknadsföra. Det är ett jobb som kräver annan utbildning än den jag har som guldsmed. När varumärken blir större är det ju ofta rent professionella marknadsförare som gör detta jobb.

Samtidigt retar sig även Johanna på influensers som lägger ut vilken skit som helst och låtsas att det är bra grejer.

– Att man kan ta sjuka priser för någonting som inte är äkta förstår jag inte. Jag skulle aldrig ställa mig bakom något eller samarbeta med någon som vill kränga något som kvalitetsmässigt inte är bra. Då kan hon ibland själv känns sig som den tjurigaste gubben i branschen.

Fördelen med 9k

När hon ser hur de vill ha bra betalt för det som marknadsförs som gedigna smycken, men som egentligen bara är pläterade och limmade bijouterier. Det finns sätt att göra smycken i ädelmetall som inte behöver bli så dyrt. Som att arbeta med material med en lägre guldhalt. I Australien arbetade Johanna mycket med nio karats guld. Hon lärde sig där att uppskatta materialets egenskaper och tog med sig detta till Sverige. Det är lite kontroversiellt i gudsmedsbranschen i Sverige. Hon har mött en hel del motstånd i branschen när hon framhållit att det är en användbar metall.

– Det finns flera fördelar med niokarats guld. Det är ett homogent material, det är en bly- och nickelfri metall som inte changerar. Och det är ingen legering, ingenting är pålagt. Guld, nio karat innehåller 37,5 procent finguld. Färgen regleras sedan med hur stor andel silver och elektrolytisk koppar som blandas i. Det är helt enligt reglerna att stämpla 9K i denna typ av smycken.

Att hon mött motstånd tror hon har att göra med traditioner. Det här är ingen stor fråga i Australien, inte heller i England och många andra länder. Men vid 9K tycker hon gränsen går. Dels för att det är viktigt att det finns rejält med guld i ett guldsmycke, dels att materialet annars skulle riskera att bli för hårt att arbeta med.

– Men jag har inte mött någon som vill göra vigselringar eller förlovningsringar i 9 K. Kanske uppfattas det som allt för snålt för den typen av ringar. Det här är främst ett material för vardagssmycken. En fördel med nio karat är att materialet har lägre densitet. Det passar därför särskilt bra till stora örhängen i guld som blir lättare. Det är också ett bra material att använda till provkollektioner. Men framför allt är det ett gediget material som är hållbart och ett bra alternativ till guldpläterat silver som kräver miljöfarliga kemikalier och som dessutom inte är hållbart.

Johanna berättar om en livsstilsbutik i Varberg som hon samarbetat med under några år. Butiken ville ha en kollektion smycken att sälja. Butiken hade tänkt sig ett guldpläterat silverhänge. Johannas förslag var att ta fram ett antal pläterade löv som olika personer fick bära några veckor. Försöket visade att de inte alls behöll den ursprungliga kvalitén. Butiksinnehavaren beställde guldsmycken.

– Det passar jättebra i hennes marknadsföring att använda nio karat istället för förgyllt. Trots ett lite högre pris har de sålt bra.

Johanna arbetar traditionellt. Cad, lasersvetsar och mikroskop är naturligtvis bra hjälpmedel men inget för Johanna. För ett par år sedan fick hon ett hantverksstipendium för en kurs i gravyr och steninfattning hos JJ handgravyr i Hjo.

Företaget säljer mycket av den nya teknik som numera finns i branschen. Visst använder Johanna då och då punktsvets. Men i princip skulle hon kunna arbeta även om strömmen stängdes av. Hon blev djupt imponerad över Joacim Jansson på JJ Handgravyr och hans tekniska kunskaper, över maskinerna och hur de kan underlätta till exempel vid infattningar och gravyr.

– Det tog ungefär två timmar för mig att förstå vad tråkigt det var. Men det var en trevlig kurs. Jag lärde mig väldigt mycket hur läget ska vara på stenar. Jag kan nu göra ett bättre jobb när jag skickar vidare smycken för infattning och gravyr. Och så blev Joacim och jag också jättegoda vänner!

Hon tycker att kursen var värd varenda krona. Men samtidigt gav det henne styrka att fortsätta jobba på sitt traditionella sätt. Visst kan till exempelvis Cad-ritade smycken vara en möjlighet för vissa guldsmeder att tävla med de stora internationella smyckesmärkena. Och det behövs personer med guldsmedskunskaper för att konstruera bra smycken skapade i Cad. Men det är en annan nisch än den Johanna vill verka i. Som guldsmed ligger Johannas styrka just i att smida. Hon arbetar helst med organiska former och har en tydlig linje i sin produktion. Oftast arbetar hon med utgångspunkt i kundens eget guld och deras egna stenar.

– Jag tycker om att göra smycken med tyngd och som är lite större. Ringar som ser flådiga ut.

Eftersom kunderna ofta har med sig eget guld har kunderna ofta råd med det. När ett nytt smycke tillverkats behöver kunden få ett nytt försäkringsvärde. Skrotvärdet på det guld som kunden haft med sig är kanske 350 kronor. I det ”nya” smycket värderas guldet till omkring 1 400 kr grammet. Kunden anser då ofta att arbetet som kanske kostar 7 000 kronor är överkomligt när hen får med sig en ring med ett värderingsintyg som uppskattar värdet på ringen till 20 000 kronor. Kundernas stenar är oftast diamanter. Men egentligen gillar Johanna färgstenar bättre.

Viktigt med en tidig dialog

Det finns risker med att använda kundernas egna, infattade stenar. Dels kan de gå sönder, dels är det ganska vanligt att infattningarna döljer skador som kunden inte är medveten om. Det gäller att vara tydlig i kontakten med kunden om riskerna och att dokumentera noga.

– Jag har gått på några nitar genom åren. En gång fick jag in en jättefin Ceylonsafir på flera karat. När stenen plockades ut var kanten på en sida av. Jag var tvungen att ringa kunden och berätta om skadan. Kunden hävdade först att den varit felfri. Men efter att Johanna berättat hur skadan såg ut köpte kunden hennes förklaring.

Nyligen kom en stamkund till henne med en bärnsten som kunden ville ha infattad till sin dotter. För kunden var detta en ovärderlig sten som han hittat på en strand för 25 år sedan Hon förklarade mycket noga att det finns en stor risk att den kan gå sönder. ”Det fixar du”, sa kunden.

– Det här är en mycket god kund som jag inte vill krångla med. Nu vet han att den kan gå sönder. Men jag vill inte vara den som ansvarar för detta utan har lämnat över stenen till en duktig kollega och fattare här i Katrineholm som undersöker stenen.

För att undvika problem är det alltså viktigt med dialog tidigt, att skapa förtroende. Kunderna vet sällan att ibland kan 20 procent av de ursprungliga stenarna i en alliansring ha skador. Johanna upplyser också om att det kan kosta mer att behålla de allra minsta diamanterna jämfört med att ersätta de med nya. Men ibland har ju stenarna ett så stort emotionellt värde att kunden ändå vill behålla dessa. Smycken är så mycket mer än kronor och ören.