Det startade med slöjd och hantverk

Upprinnelsen till halsbandet fick hon när hon studerade slöjd och hantverk på Linköpings universitet. En utbildning som innebär både teori och praktiskt arbete inom olika hantverk och konstnärstekniker. Här fanns även en guld- och silversmedja. Det här en utbildning som är mer inriktad på hantverk än på konst. Hon uppskattade att det var en bred utbildning och att den gav möjligheten att arbeta med händerna. Men hon visste ännu inte vilka som skulle bli hennes material och tekniker. Första året får studenterna prova på att arbeta med olika tekniker i olika material.

– Jag tyckte att det var extra roligt att arbeta med metall och att löda och fastnade för guld som material.

Ja, Johanna blev särskilt förtjust i ädlare metaller och försökte ta till sig materialens egenskaper genom praktiskt arbete och med stöd av en handledare som var guldsmed och som gav henne tips och råd hur hon skulle komma vidare.

– Dessutom praktiserade jag några veckor hos olika guldsmeder, berättar Johanna Wälivaara.

Att Johanna sökte denna utbildning var ingen slump. Hon har alltid gillat slöjd, att teckna, måla och skulptera. Däremot har hon aldrig varit särskilt intresserad av just smycken. Men så upptäckte hon att det skapade möjligheter att skulptera någon fint och att det fanns andra möjligheter än att hänga upp objektet på väggen och bara titta på det.

– Jag tyckte det var intressant att man istället kunde använda det, bära det. Därför fortsatte jag med smycken. Redan före hon gick utbildningen gick hon en konstnärlig utbildning på en folkhögskola som var en förberedande konstnärlig utbildning. Men detta med hantverk har hela tiden varit viktigt.

– Jag tycker om hantverkens historiska bakgrund, att föra vidare gamla tekniker som nästan är på väg att försvinna. Allt för få guldsmeder utbildas och allt mer tillverkas utomlands. Det halsbandet som hon skapade och som fick utmärkelsen Ung svensk form var hennes bidrag till detta, en sorts hommage till hantverket.

– Jag blandade konst och hantverk – silverhalsbandet blev lite mer av ett konsthantverk.

Lärlingsplats i Stockholm

Efter utbildningen i Linköping kände Johanna att hon behövde lära sig mer om hantverket. Konst och formgivning är ju oerhört viktigt för smycken, men ska man förverkliga en vision genom eget arbete så måste man lära sig hantverket. Både vad som är möjligt att göra och vilka begränsningar som finns i materialen.

– Det var därför jag bestämde mig för att bli guldsmedslärling. Jag ville testa olika saker och lära mig så mycket som möjligt. Jag ville ha bredden. Utbildningen i Linköping slutade när pandemin härjade som mest. Johanna flyttade till Stockholm och det var svårt att få jobb.

– Men så tänkte jag att lärling kan jag ju bli. Först fick jag inga svar på mina ansökningar. Samtidigt fick jag svar från Ung svensk form att mitt halsband blivit uttaget. Det var kul att något hände medan jag väntade på besked om lärlingsplats. Efter att ha arbetat extra i en smyckesbutik blev hon till slut erbjuden en lärlingsplats. Och vilken lärlingsplats!

De som fångade upp Jenny var smedjan i Hägersten som drivs av Anders Fors och dottern Jenny Fors Gentele. Här finns både ett gediget kunnande som gått i arv i generationer och kunskap om den senaste tekniken, till exempel Cad.

– Kanske var det mitt silverhalsband som gjorde att jag fick den här lärlingsplatsen, att den under våren visades på Ung svensk form-utställningen, säger Johanna.

En dröm om traditionellt guldsmedsarbete

Redan nu har hon startat sitt företag. Men under lärlingstiden har hon ännu inte hunnit med så mycket egna jobb. Hennes dröm är ju att både få möjlighet att göra egna konstnärliga smycken och kunna ta beställningar, fixa sådant som är trasigt eller som behöver arbetas om – traditionellt guldsmedsarbete. Hon tycker att det var lite tråkigt att priset kom under coronapandemin. Öppningen av utställningen i Stockholm skedde digitalt, utan besökare eller formgivare på plats. Det hon upptäckt som lärling – genom skolan besöker lärlingarna varandras verkstäder – är att det går att vara guldsmed på många olika sätt.

– Man kan inrikta sig på olika saker och man kan ha butik. Jag gillar även att få möta kunderna, olika inriktningar har både för- och nackdelar.

Det hon uppskattar med verkstaden är också att den är nära naturen trots att den ligger nära stan. Verkstaden har också en vidunderlig utsikt från arbetsbänkarna ut över Mälaren.

– Det är mycket trevligt här. Det kommer in kunder, men på bokade tider. Det är skönt då vet jag när jag kan sitta och arbeta.

Lärlingstiden börjar lida mot sitt slut. Under sommaren planerar hon att slutföra utbildningen med att få sitt gesällbrev. Sedan gäller det att ha en plan för att kunna försörja sig. En trygghet är det extrajobb hon behållit i en smyckesbutik. – Jag får vara kvar här i verkstaden när jag ska göra gesällen. Jag har en liten verkstad hemma och kanske hittar jag någon annan verkstad som jag kan arbeta i till hösten. Ett alternativ på sikt är att flytta hem till Linköping. Johannas pappa har ett hus i hemstan där hon skulle kunna bygga upp en verkstad.

– Visst gillar jag att sitta för mig själv och arbeta. Men jag tycker även om att vara bland kollegor och diskutera yrkesfrågor och idéer som dyker upp. Det gör vi ju här i verkstaden.

Hon känner sig prövande i sin yrkesutövning, har ännu inte skaffat sig någon stil som direkt går att spåras till Johanna Wälivaara. Men så är det ju med utbildningen.

– Den ska ju vara en tid när man får pröva sig fram och testa olika tekniker, linjer och möjligheter. Det gillar jag. Just nu håller jag på med infattningar, jag lär mig mycket under tiden jag testar nya tekniker.

Har inte övergett silver

Den första ädla metall som Johanna mötte i Linköping var silver som hon blev så förtjust i. Men nu är det oftast guld hon arbetar med.

– Det är annorlunda att jobba med. Det blir finare, säger Johanna och skrattar. Jag har inte övergett silver, visst är även det fint och jag övar mycket i silver. Visst skulle jag hellre bara arbeta i guld – men det är för dyrt. Stenar var tidigare inte något som intresserade henne.

– Jag har aldrig varit så intresserad av glitter och stenar. Men det har ändrats sedan jag kom hit. Jag gillar stenar allt mer, framför allt färgstenar.

Anders Fors kommer förbi och visar en av Johannas ringar och berättar att hon redan är jätteduktig på att fatta in stenar. Kanske ska hon satsa på att bli fattare?

– Jag vill i alla fall gärna gå en kurs och lära mig mer om det, men även mer om gravyr. En sak är att lära sig nödvändiga moment och tekniker som man möter som guldsmed. En annan är att få hantverket att sitta i händerna. Klara av arbetet så snabbt att det går att livnära sig på hantverket.

– Jag märkte det när jag skulle göra tre alliansringar. Den första tog lång tid, de övriga gjorde jag allt snabbare. Det som en van hantverkare gör kan utifrån ibland se ganska enkelt ut. Men många tekniker och moment i hantverket kräver både stor skicklighet och många års träning.

– Det som jag tycker varit svårast under lärlingstiden är att få till infattningarna på ett bra sätt. Men de saker som varit svårast att göra är oftast de som är roligast att göra. Allting är svårt innan man vet hur det fungerar och man får till det som man vill.

Närmaste ligger nu att börja förbereda sig för tiden efter lärlingstiden. Börja lägga ut fler arbeten på sociala plattformar, skaffa jobb bland vänner och bekanta – så som många startar sin karriär i branschen.

– Jag har en idé att samla ett antal lärlingar och att vi gör en utställning tillsammans och visar vad vi kan. Vi skulle både kunna ställa ut gesällarbeten och annat vi gjort.

Johanna Wälivaara hittar du på instagram och jwalivaara.com.