I hjärtat av Östersund

Trots att jag studerat kartan provgår jag sträckan från hotellet till Kerstin Öhlin Lejonklous verkstad och butik dagen innan vårt möte. Promenaden tar sju minuter, Östersunds stadskärna är behändig för en person med uruselt lokalsinne.

Dörren står på vid gavel, en vit gallergrind upprätthåller säkerheten. Två kvinnoröster hörs från ett rum innanför. En av dem känner jag igen, Sanna Svedestedt Carboo, smyckekonstnär och författare till boken Kerstin Öhlin Lejonklou Silversmed (Arvinius förlag 2013). De två lärde känna varandra när Sanna gjorde praktik hos Kerstin Öhlin Lejonklou 2008.

Jag ringer på dörrklockan.

Ett varmt handslag och stadig blick, att den vitala personen som står framför mig är 86 år fyllda är svårt att tro.

– Var vill du börja? frågar Kerstin Öhlin Lejonklou och pekar på alternativen: i köket där smycken, hemgjord saft och vindruvor står uppdukat eller i butiken där montrarna är tända.

Jag vill gärna se och prova smycken jag sett i boken och på nätet och det får jag förstås. Men det är som att tiden pressas samman som i en panoramabild, plötsligt har det gått fyrtiofem minuter och jag som hade bestämt mig för att hushålla med Kerstins mentala resurser. Hjärntröttheten som infinner sig efter några timmars intensivt arbete är sviterna efter en cancerbehandling.

Vi går in i köket.

Geometri och humor

Kerstin Öhlin Lejonklou har haft en synlig förkärlek till kuben och geometriska former liksom för sandrosor, fåglar och den ikoniska äggformen.

Ett stycke i boken beskriver hur Kerstin Öhlin Lejonklou lyckades göra en journalist gruvligt besviken när svaret på varför hon fastnat för sandrosor inte var mer exotiskt än att hon lånat några av en stengrossist. Hon hade fascinerats av deras form där blad på blad bildade en stark enhet.

”Sökandet efter rätt uttryck behöver inget koncept eller dramatisk historia, det är formen som är viktigast” konstaterade hon.

Mer än hundra broscher föreställande papegojor, måsar, påfåglar och tuppar har lämnat verkstaden. Några av dem har fått sina fjäderskrudar dekorerade av gyllene kuber.

– Det finns en slags humor i fåglarna som jag vill åt. Man kan få dem att kännas levande. Fåglarna erbjuder variation och en chans att jobba med form som föreställer något som folk känner igen, det gör dem glada, säger Kerstin.

– Igenkänning kan göra det lite tryggare och öka mottagligheten för ett större smycke som tar ut svängarna, funderar Sanna.

Hon fortsätter:

– Om man bryter ner det ser man att det är triangeln, kvadraten och cirkeln som är ihopbyggda till de lekfulla figurerna med hjälp av olika tekniska lösningar.

Kerstin visar en brosch med vikta rektanglar som ett exempel på ett smycke utan något tydligt motiv och berättar att hon tänkt gravera in runda ord på baksidan av rektangeln innan hon vek ihop den. Ingen skulle kunna läsa dem men hon skulle veta att de fanns.

Den typen av ord som inte fick sägas av fina flickor som fått en god, högborgerlig uppfostran i hemmet på Drottningholm utanför Stockholm.

Men hennes vän och medarbetare sedan fyrtio år, guldsmeden Lena Olofsson, satte stopp för ekivok gravyr.

– Därför finns det inga snuskigheter i någon. Än.

Beröra betraktaren

Kerstin Öhlin Lejonklou är troligen mest förknippad med sina smycken men hon har även gjort kyrksilver till ett tiotal kyrkor. Att formge och tillverka kyrksilver, tex ljusstake, kors, kalk och dopfunt innebär att ta hänsyn till församling och kyrkoråd men också till kyrkorummets utformning. Kyrksilver blir på ett annat sätt än privata smycken en del av en bygds kulturarv som bevaras för eftervärlden.

Hon stimuleras av utmaningen att gå från det lilla till det stora och det stora till det lilla.

– I min mans och min stuga i Norge var innertaket uppbyggt av stora plattor med kors emellan. Där kunde jag ligga och fundera över proportionerna. Jag tror att jag har hämtat mycket inspiration från arkitektur och byggnader.

Kerstin tar fram ett litet silverskrin och visar upp en tolv centimeter hög modell av en dopfunt. Modellen har fått olika varianter av små silverskålar, för att prova ut vilka dimensioner som fungerar bäst. En skål vars kant ligger i linje med dopfuntens stenskiva, en vars kant är synlig från kyrkbänkarna, en som är djup, en fjärde som är mer flack.  Att arbeta med modeller har varit olönsamt men hjälpsamt i arbetet att jobba fram ett tredimensionellt objekt.

Sanna Svedestedt Carboo, utbildad vid Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, instämmer.

– Det man har i huvudet eller på pappret funkar inte alltid när det får en tredimensionell form, då ser man var något måste vara tjockare eller längre. Det är den där hand-öga-tanke-kommunikationen som ska till. Kerstin och Lena är otroligt skickliga på det, säger Sanna.

Kerstin visar med fingret längs konturen på en av fågelbroscherna som ligger på bordet.

– En gång satt jag på gymmet och Lena arbetade i verkstaden. Plötsligt släppte jag redskapen och sprang upp till verkstaden och ropade: Lena! Ta inte ut linjen mer! Försent! svarade hon.

– Så där kan man hålla på, och haka upp sig på en linje. Men det gick bra ändå, skrattar Kerstin.

När nu verksamheten ska avvecklas upptäcker de mängder av skisser, ritningar och modeller som ska lämnas in till Riksarkivet för framtida bevarande. Under 2025 kommer Sanna Svedestedt Carboo att ta över lokalerna på Postgränd 17 för att så småningom öppna smyckekonstgalleri.

– Jag kommer att ha min ateljé här, men också sälja smycken av andra formgivare i butiken och arrangera utställningar med smyckekonstnärer som arbetar med alternativa material. Det känns otroligt spännande att fortsätta med kulturverksamhet i lokalerna och att få bidra till smyckekonstens utveckling i Jämtland, säger Sanna.

Att sälja är att bekräftas

”För mig har inte försäljning varit drivande för att skapa, men att sälja är en viktig bekräftelse.” säger Kerstin i boken Kerstin Öhlin Lejonklou Silversmed.

De drygt sextio verksamma åren som småföretagare har inneburit många ansvarsområden. Utöver att vara formgivare och guldsmed har Kerstin Öhlin Lejonklou varit arbetsgivare till Lena Olofsson och ett stort antal lärlingar. Hon har ensam ansvarat för försäljning, produktutveckling, kassaflöde, likviditet och soliditet.

Entreprenörsandan kommer sannolikt från fadern som var direktör. Oförväget har hon föreslagit affärssamarbeten med företag och institutioner, byggt nätverk och kundrelationer. Hon har fått det att gå runt i en liten stad som Östersund.

Samtidigt blir Kerstin en smula generad när hennes framgångar med priser, utmärkelser, och utställningar radas upp för henne, som att hon inte riktigt kan ta in att hennes hårda arbete i kombination med stor talang och hantverksskicklighet har gett utdelning.

Men visst är det roligt att ha nått ut, det medger hon.

Tid för kärlek

Den jämtländska sommaren har bjudit på både sol och regn. Till hösten går Kerstin och Sanna in på upploppet för det juridiska och ekonomiska arbetet kopplat till övertagandet, samtidigt som Kerstin och Lena dokumenterar och slutför smidesarbeten.

Efter några timmar i Kerstin Öhlin Lejonklous sällskap känns den obligatoriska frågan om hur hon ska fylla sin pensionärstillvaro överflödig. Lusten till att teckna har kommit tillbaka. Hon vill lära sig spela dragspel ännu lite bättre. Hon tänker leta rätt på sin pipsamling.

Kärleken kommer få mer plats. Under den mest akuta fasen i cancersjukdomen turades barn och barnbarn om att vara fysiskt närvarande hos henne. De visade stor omsorg och kärlek. Familjen har alltid varit viktig.

Efter några år som änka och singel efter maken Thures bortgång finns det idag en ny partner vid Kerstin Öhlin Lejonklous sida. En mångårig vänskap med sin sjukgymnast övergick under pandemin i kärlek.

– Fast det är rätt stor åldersskillnad mellan oss, säger Kerstin och ser förfärad ut.

– Det är väl inget ovanligt, svarar Sanna.

Tyst hoppas jag att det är Kerstin som är den äldre i relationen, chanserna för att de ska få flera, många är nog att ta i, härliga år tillsammans då de kan röka pipa, dricka öl och lyssna på musik, ökar något då.

På vägen ut säger jag att för mig är smycken den ultimata konstformen eftersom de rymmer allt.

– För mig är det balett! slår Kerstin fast.

När jag går mot parkeringen funderar jag på vad dans är. Disciplin och hängivenhet. Maskulint och feminint i ett. Känslighet och exakthet. Och musik.

Jag köper det.