Politik i smyckesform på Platina

Genom glasrutan som delar utställningslokalen på Platina i två avdelningar ser jag Kim Buck. Han är monokromt klädd i gråsvarta jeans, t-shirt och en tunn jeansjacka. Han samtalar med ett gäng studenter. Med nedböjda huvuden studerar de föremålen som ligger utplacerade på en lång bordsskiva.
Ett hänge i form av dalahäst i silver har ett rött sidensnöre i stället för en kedja i metall. Jag känner igen snöret från Kim Bucks webb och boken The Real Thing (Veiteberg 2021).

– Det röda sidensnöret har följt med i tjugo år, jag tycker det passar till allting och visar alltid mina smycken med det. Jag har också alltid titlar på mina smycken som anspelar på omskrivningar av befintliga ord, fenomen eller ordspråk.
Inför utställningen i Stockholm funderade Kim Buck på vilken symbol som står för det ursvenska, ungefär på samma vis som Prästkragen står det för det urdanska, ett motiv som Kim Buck har dekonstruerat och ifrågasatt i olika smycken. Han kom fram till att det måste vara en dalahäst.
– Fast den har väldigt långa ben, säger Kim Buck menande och håller upp hästen framför mig.
– Vi svenskar sitter på höga hästar? undrar jag oskyldigt.

Utan att svara pekar han på nästa hänge som bär titeln Bambi. Hästens ben har glidit ut åt alla håll. Den ser onekligen hjälplös ut. Som man kan göra när problem man undvikit att tala om slår en med full kraft.
– Men, säger Kim Buck i försonlig ton, även om vi danskar ibland kan tycka att ni svenskar stundtals är lite väl politiskt korrekta har ni alltid hållit en god ton i debatten. Till skillnad från hos oss.

Kärlek med förtecken

I drygt trettio år har han haft butik, galleri och ateljé i centrala Köpenhamn. Produktionen sträcker sig från traditionella smycken till smyckekonst där de senare ofta parafraserar historiska fenomen och nutida strömningar i samhället. Hänget Guldgubbe är inspirerat av vad forskarna tror är amuletter som hittats på kultplatser eller i grunden till boningshus i Södra Sverige och Danmark daterade till 500-talet.

Guldringen Uppblåst är gjord i tunn finguldsplåt som påminner om en uppblåst badboll. Lätt studsar den på ytan – men ett litet stick- och den säckar ihop. Kammertonen är en serie föremål som alla stämmer i 440 hertz, alltså stämtonen för musikerna i symfoniorkester. I Danmark har ordet kammerton också en bildlig betydelse som innebär en önskan om lyhördhet och ett respektfullt samtal.

– Har dom skiljt sig? frågar jag.
– Ja. Eller dött.

Ett massivt hjärta av ett kilo stål ligger orubbligt på sin plats. Betydligt lättare är broschen Teflonhjärta som svävar ett par centimeter ovanför bordsytan. Kim Buck räcker mig ett hjärta som för tankarna till en bur. Eller nät – om man vill vara romantisk.
– Det här är gjort av vigselringar från äktenskap som inte finns längre.
– Har dom skiljt sig? frågar jag.
– Ja. Eller dött.

Hjärtat känns tungt i handen. Kim Buck får tillbaka det. Han lägger det försiktigt i sin ask. Jag får syn på något som liknar en liten böna. Guldet glöder mot snörets röda färg. Vid närmare inspektion framträder ett anatomiskt hjärta.
– Med blodådror, pump och allt! Fast mer realistiskt än så där ville jag inte ha det. Det ska också vara lite fint, säger Kim Buck.
Som kärleken, tänker jag. Vi gillar den bäst när den är lite förhöjd.