Från kyrksilver till inredningsdesign

Claës E Giertta föddes i Stockholm 1926. Den konstnärliga ådran kom från hans mors sida på vilken det fanns gott om författare, skådepelare, konstnärer och arkitekter, dock ingen konsthantverkare. Men Giertta var inte så bekymrad över det, tvärtom ansåg han att det var en befrielse att slippa ärvda hantverkstraditioner. Hans produktion spände från kyrksilver och juveler till skulptur och inredningsdesign. I efterlämnade arkiv finns skisser över ringar, halskedjor, halsskenor, brudkronor, ljusstakar, kyrksilver, hedersgåvor, ordförandeklubbor, inredningar och mycket mer. Det här var en man som inte lät sig hämmas av snåla idéer om att försäljning inte var för konstnärer eller att en skomakare borde bliva vid sin läst.

Guldringen med opal och briljantslipade diamanter

En dag när jag som vanligt nagelfor auktionsfirmornas kataloger efter det extraordinära var den där plötsligt och oväntat. Ringen med stort R. Skenan var i rött guld. På den satt en oval plakett – också i rött guld – besatt med en oval cabochonslipad opal, omsluten av briljantslipade diamanter. Tillverkad av Claës E Giertta 1995, strax innan han sålde sin silver- och guldsmedja och gick i pension i början på 2000-talet. Den som inte såg att detta var ett mästerverk hade problem med både syn och blick.

En snabb titt i bankboken gjorde mig emellertid modfälld. Jag hoppades att ringen skulle bli återropad och läggas ut vid en senare tidpunkt när jag återigen var på grön kvist. Misstänksam och svartsjuk loggade jag in på Uppsala Auktionskammare med jämna mellanrum för att kontrollera om någon lagt ett förhandsbud. Och ett tag såg det ljust ut.

Men när auktionen startade stod det snabbt klart att ringen skulle gå, och det för en bra bit över utropspris. Besvikelsen, blandad med vemod, sved. Jag intalade mig att det skulle komma andra fantastiska smycken av Giertta. Senare. När jag hade råd. Men som en konstkritiker formulerade saken: två av hans skapelser kunde vara nära släkt – men aldrig helt lika.

Halskragen med frostrosor

Under en lunchrast då min kålsallad med laxbitar aldrig tycktes ta slut och kollegorna sedan länge lämnat mig åt mitt idisslande, hittade jag mästerverk nummer två. En stel halskrage i arton karat från 1968. Kanten på kragen var ruggad och små glimrande frostrosor låg tätt, tätt över den blanka ytan. Jag förstorade bilden så mycket det gick i telefonen. Kastade det som var kvar av kålen och gick till datorn. Efter jobbet styrde jag som förhäxad stegen till Kaplans Auktioners lokaler på Biblioteksgatan, tvungen att se detta smycke i verkligheten.

Det var en lugn eftermiddag i butiken och jag uppmuntrades att prova. Kände mig ambivalent, visste ju vad den låg ute för. Försökte avfärda det med att den säkert var alldeles för liten. Skulle kanske rent av kväva mig? Det tror jag inte, svarade damen lugnt och visade hur man försiktigt vred sidostyckena åt sidan för att sätta den på sig. Den var naturligtvis fantastisk.

Fyrtiotvåtusen femhundra kronor senare (någon annans tyvärr) försvann den från min minneslista på Kaplans. Priset var en spottstyver för ett arbete som tagit dagar, förmodligen veckor. I svallvågorna av försvinnandet drömde jag mardrömmar om hur en aningslös och hemsk person hade köpt kragen och smält ner de drygt sjuttio grammen guld.

Det sägs att tiden läker alla sår. Det är lika dumt som att pengar inte gör en lycklig. Eller att skönhet kommer inifrån.