Diana – en gudinna med många åtaganden

Diana är den romerska gudinnan med en rad ansvarsområden i sin gudinneportfölj: månen, jakten, beskydd av vilda djur och underjorden. Enligt de antika romarna spelade månen en betydelsefull roll i en framgångsrik jakt genom att månen försåg jorden med dagg som gjorde villebrådens dofter tydligare för jakthundarna att sniffa upp. Pendelrörelsen mellan ebb och flod tolkades som den mellan liv och död då Diana reste till underjorden och sedan kom tillbaka. Som beskyddare av fertilitet och barnafödande blev symbolen för Diana en månskära som i sin tur idag förknippas med femininitet, kvinnlig kraft och livgivande egenskaper.

Ett sentida exempel är den så kallade Honeymoon-broschen som var trendig bland nygifta kvinnor under den viktorianska eran i England. Smekmånadsbroschen var en månskära dekorerad med blommor där månskäran anspelade på kvinnlighet och blommorna på den söta nektarn i det nybakade äktenskapet.

Ser du stjärnan i det blå?

Pål Nilsson är doktor i fysik och har studerat fysik, matematik och astronomi vid Lunds universitet. Tio år gammal fick han ett teleskop i julklapp som riggades vid takfönstret i villan i norra Skåne. Sedan tjugo år tillbaka arbetar han som forskare vid CERN (Europeiska organisationen för kärnforskning) i Schweiz där även världens största partikelfysiklaboratorium finns.

Vad tänkte man om rymden och stjärnorna under antiken?
– De som levde för länge sedan såg stjärnorna som gudomligt ljus som bröt igenom en svart himlasfär. Stjärnbilderna identifierades som gudinnor, gudar, djur och föremål som anknöt till deras berättelser och myter. Jag tror att det viktiga var att man började undra var allting kom ifrån och den egna platsen i universum. Anaxagoras, en filosof som levde i antikens Grekland för 2500 år sedan var så vitt man vet den första som föreslog att stjärnorna på himlen var avlägsna solar.

Vad har månen för betydelse för oss idag?
– Jag skulle säga att den är väldigt viktig både för forskare och icke-forskare. Den lyser upp i mörkret och skapar förundran när den passerar framför solen. För oss forskare är den bland annat viktig som ett mellansteg ut mot planeterna. Det finns ett långsiktigt mål om att bygga en månbas som kan användas som ett mellansteg till planeten Mars. Om ett par år skickar vi människor till månen igen för första gången på femtio år.

Om ett par år skickar vi människor till månen igen för första gången på femtio år.

Vilka stjärnor är eller har varit mest betydelsefulla för oss?
– För oss i Norden var Polstjärnan väldigt viktig eftersom den pekar mot norr vilket var till stor hjälp för sjöfarare. På södra halvklotet hade man hjälp av stjärnbilden Södra korset. Men de använde sig säkert av andra stjärnbilder också, innan kompassen uppfanns. Den mest betydelsefulla stjärnan är utan tvekan solen för utan den hade vi inte funnits!

Vilken stjärna tycker du är mest intressant?
– Jag skulle säga Betelgeuse, den översta vänstra stjärnan i Orion. Det är en så kallad röd superjätte, ungefär 764 gånger större än solen. Den ligger på ett avstånd om cirka 640 ljusår från oss. Betelgeuse befinner sig i slutet av sitt liv och kommer dö en våldsam död i en supernova och lämna ett svart hål efter sig. Ljuset kommer att lysa lika starkt som fullmånen i flera månader. Kanske har den redan exploderat och kanske kommer ljuset från explosionen att nå oss under vår livstid.

Mjuk hårdhet i antika diamanter.

Jemimas föräldrar ville att hon skulle bli kirurg eller revisor men i generna låg en hantverkstalang och bidade sin tid. Efter ett tag som ekonomisk rådgivare gjorde den sig påmind och några år senare befann hon sig hos en exklusiv och välrenommerad guldsmed i England där hon renoverade tiaror och hanterade magnifika diamanter.

Ytterligare några år senare slår hon ner bopålarna tillsammans med sin familj i Åkersberga utanför Stockholm. Med den trolska, svenska naturen runt knuten hittar hon inspiration till sitt skapande och knyter an till den sagovärld hon alltid burit med sig inombords sedan hon var liten flicka. I ateljén på Dalagatan destillerar hon historier genom diamanter och guld och ut kommer bärarens unika berättelse fångad i ett smycke. Ibland handlar de om att följa sina drömmar. Ibland om något helt annat, bara bäraren vet. Och Jemima Hargreaves.

– Jag har alltid älskat saker som glimrar, det är som att de materialiserar själva fantasin och magin i det som finns i och runt oss. Och det är också så jag ser på mina smycken, att de är farkoster som förflyttar oss in i magins värld. Jag tror att de flesta människor har ett behov av att känna sig förbundna med en större helhet som går bortom tid och rum och det vi kan se och höra.

Förnimmelsen av något förhöjt.

Tiden i guldsmedsverkstaden i England fostrade henne i vikten av ett minutiöst hantverk. Baksidan på ett smycke är lika viktig som framsidan i utförande och design. Undersidan på ringarna i serien Into the wild är till exempel dekorerade med gravyr och ibland också en liten ädelsten, dold för världen. En återspegling av förnimmelsen av något förhöjt – kanske rent av magiskt – en stilla, smällkall vintermorgon då solens strålar får iskristallerna i luften att glittra.

Antikslipade, gammalslipade och rosenslipade diamanter är något du återkommande använder dig av, varför?
– De har en historia och de gnistrar på ett mjukare och varmare sätt som tilltalar mig. Många guldsmeder och steninfattare vill inte arbeta med dem eftersom de kan vara svårare att fatta på grund av sin oregelbundna och udda form.

Vilken symbol tycker du är mest romantisk?
– Jag är inte överförtjust i hjärtat även om det också kan vara vackert. Så för mig är det månen. Den är sensuell och har en vacker kurvig form.

Vi är alla gjorda av stjärnstoft men känner du att din lyster börjat falna, minns då att ett smycke är det snabbaste sättet att börja stråla igen. Och nästa gång du lyfter blicken mot stjärnhimmeln kanske Betelgeuse exploderar. Just precis då. Förtrollande – inte sant?