Att påminnas om döden gör oss till bättre människor tyckte stoikerna

Stoicismen var en filosofisk skola som grundades av Zenon från Kition år 300 f.Kr i det antika Grekland. Stoicismen grundade sig på fyra centrala idéer.

Den första var dygdetiken som var en tro på att det enda av verkligt värde är ett hälsosamt själsliv. Ett sådant uppnår man genom att leva i enlighet med fyra dygder: visdom, mod, rättvisa och självkontroll.

Den andra central idén handlade om uppdelningen av kontroll och icke-kontroll. Våra värderingar, vår vilja och våra handlingar kan vi kontrollera medan pengar, makt och framgång kan vi inte kontrollera. Dessa yttre ting har dessutom inget värde i sig, menade stoicismen. De kan förvisso bidra till lycka men inte garantera den.

Den tredje idén var läran om omdömet. Stoikerna ansåg att våra känsloreaktioner är något vi både kan och bör kontrollera för att agera rätt i varje given situation (troligen skulle en nutida psykoterapeut invända).

Den fjärde och sista idén var läran om att leva i enlighet med naturen. Vi människor måste acceptera att våra liv också styrs av en naturkraft som döden. Genom att påminna oss om att vi är dödliga blir vi mer måna om att värdesätta den korta tid vi har på jorden. Tiden är utmätt och därför ska vi i varje vaken sekund sträva efter att vara rättvisa, modiga, kloka och behärskade. Och ungefär här skrider memento mori-motivet in på arenan.

Sorgeringar och minnesringar

Under senmedeltiden och renässansen får memento mori-motiven full genomslagskraft hos både enskilda och i konsten. Väggmålningar med skelett målas i privata hem för att hemmets ägare inte ska glömma bort livets förgänglighet. I Shakespeares verk återkommer dödskallen med jämna mellanrum. Klackringar med dödskallar och inskriptioner bärs av högt uppsatta personer inom den engelska kyrkan, konstnärer och författare. Runt mitten på sextonhundratalet fogas dödsmotiven samman med minnes- och sorgeringar som skapas med anledningen av en älskad persons bortgång. Svart emalj, den dödes initialer och datumet för dödsdagen eller en hårlock utgjorde beståndsdelarna i minnesringen som kunde delas ut vid begravningar eller efterlämnas genom testamente.

Skelett och dödskallar prydde alltifrån ringar till broschnålar, medaljonger, armbandslås och dräktspännen

Mer dekorativa och lättsamma utförande började vinna mark under sjuttonhundratalet och skelett och dödskallar prydde alltifrån ringar till broschnålar, medaljonger, armbandslås och dräktspännen. Men i takt med att dödligheten gick ned bland befolkningen under arton- och nittionhundratalen tycktes också behovet av att påminna sig om att döden kunde lura runt varje hörn göra detsamma.

Järn och blänkande skelettromantik

I Erik Blomqvists familj har man ägnat sig åt allt från sömnad, sadelmakeri, byggnadsvård, musik, odling av grönsaker och blommor och att meka med bilar. Idag bor han i Oslo efter att ha avslutat sin utbildning på KHIO, Oslos motsvarighet till Konstfacks utbildning vid Ädellab. Från början tänkte han bli guldsmed men fastnade för järn. Dödskallen kom Erik i kontakt med genom musiken, hårdrocken närmare bestämt. Iron Maiden för att vara exakt.

– Dödskallen används idag lite hursomhelst och är en symbol som det nästan har blivit svårt att göra något originellt med. Den närmar sig en geometrisk figur, lika neutral som en fyrkant eller triangel, säger han.

För att söka inspiration till sitt examensarbete vände han sig till medeltidskonsten där dödsdansmotiv är vanliga. Han reste också till Tjeckien för att titta på skelett och mumier. Där besökte han benhus och kyrkor med helgonreliker, kranier och benrester som bevarats genom århundraden. En av dem mer kända benhusen är Sedlec utanför Prag.

Beskriv din relation till järn.

– Järn är som jättehård och jättevarm lera och hammaren är som en tumme man formar den med vilket passar fint eftersom jag ser mina arbeten som figurativa och skulpturala. Sedan tycker jag om doften av järnet och av röken i smedjan. Jag dricker till exempel hellre rökt te i stället för kaffe. Jag gillar också hur kläderna luktar när man svetsat. Det är en varm, motsträvig och utmanande doft som jag förknippar med fokus och närvaro.

Memento mori-smycken av ”De älskande i Valdaro”

De älskande i Valdaro är två skelett som beräknas vara ungefär 6 000 år gamla och som hittats i en neolitisk grav i San Giorgio nära Mantua i Italien. De två individerna har begravts ansikte mot ansikte med armarna om varandra i en ställning som påminner om omfamningen hos ett älskande par. Ny teknik med hjälp av proteinet som finns i tandemaljen visar dock att de två skeletten tillhört två män som kan ha varit syskon, kusiner eller soldater som dog tillsammans i strid. Paret har tolkats av Erik i ett hängsmycke.

Vad tror du händer efter döden?

– Innan jag gjorde min research till mitt examensarbete trodde jag det bara blev svart. Men i samband med researchen gick jag på dödscafé (organiserade träffar i cafémiljö där man kan utbyta tankar och erfarenheter kring döden). Vid ett tillfälle berättade en kvinna som varit svårt sjuk om sina nära-döden-upplevelser som inte var ångestfyllda eller dystra på något sätt, tvärtom handlade beskrivningarna om obeskrivlig kärlek. En tidlös plats av ljus, trygghet och kärlek utan smärta och oro där man kommer möta sina förfäder. Som att komma hem.

– Jag har också omvärderat min syn på döden efter att ha läst en rad böcker på ämnet. Bland annat den tibetanska livs- och dödsboken som är skriven av en tibetansk munk som vigde sitt liv åt att försöka hjälpa de andligt fattiga västländerna med buddhistiska läror. Boken lär ut vad människor, oavsett livssyn, kan göra för att omvandla sina liv och förbereda sig inför döden.

Idag arbetar Erik på ett stenhuggeri som gör gravstenar. Döden är således hantverksmässigt närvarande om än i annan form än smycken. Med sin smidesbakgrund kunde han översätta färdigheterna han fått genom att jobba i järn.

Men vad hände med guldsmedsdrömmarna?

– Jag är nöjd med att arbeta med silver och järn. I nuläget är guld så pass dyrt att det hämmar experimentlustan. Men vem vet, jag kanske vänder mig till guldet om verket kräver det.

”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara” säger Matteus-evangeliet. Visst, men om man kan ta med sig hunden in i himlen kanske man även kan ta med sig sitt favoritsmycke den dagen ridån går ner.

Tips!

Följ oss på Instagram och Facebook för en veckodos av härlig smyckesinspo! Läs även Louise artikel “Slå inte knut på dig, välj ett säkert kort: en knutring klär alla”.