Dålig i skolan

I Dalby utanför Lund, föds 1870 han som ska bli Wiwen Nilssons pappa, Anders Nilsson. Anders mamma är ensamstående och piga, och flyttar ganska snart in till Lund där hon gifter om sig. Som femtonåring börjar Anders gå som lärling hos Johan Petter Hasselgren, sin tids förnämste hantverkare och den mest produktive av Lunds fem guldsmeder. Anders träffar en tjej, Karolina, och de gifter sig strax innan de flyttar till Köpenhamn. Anders har nämligen fått ett resestipendium och vill prova lyckan på de stora firmorna i den danska huvudstaden. Först får paret en flicka, Edith Ingeborg och 1897 kommer deras ende son Karl Edvin. Men lille Karl Edvin gillar inte sitt namn och vill hellre kallas Wiwen.

Efter några år i Köpenhamn tar Anders och Karolina barnen och flyttar tillbaka till Lund. Anders övertar gamle Hasselgrens firma. Ändrar namnet till J.P Hasselgrens Eftertr. och justerar mästarstämpeln. Och det går bra för Anders Nilsson, bland annat utnämns han till kunglig hovjuvelerare 1908.

Hans son tragglar på i skolan, förvisso i den fina Katedralskolan med anor från 1000-talet, men med dåliga betyg och utan geist. Han slutar efter femte klass. Några av hans klasskamrater läser vidare men Wiwen trivs inte med de akademiska ämnena, hans grej är bild och musik och vill bli pianist eller flygare när han blir stor. Men som ende son till en framgångsrik juvelerare och guldsmed gör han det som förväntas av honom, och börjar arbeta för pappa.

Sågad för sitt formspråk

I samband med Göteborgsutställningen 1923 är det dags för Wiwen att göra entré i den svenska konsthantverksvärlden på egna meriter. Göteborg Stad fyller 300 år och det vill man fira med en påkostad och omfattande utställning.

Det börjar inte bra. Avdelningen för ”Ädla metaller, smycken, medaljer” inryms i ett enda rum i det vidsträckta utställningsområdet som spänner från Götaplatsen till Liseberg. Glas – och möbelkonst får betydligt mer uppmärksamhet än arbetena i ädla metaller. En känd konstkritiker skriver att firma Nilssons silverarbeten är ”uppriktigt fula” och att man kan se att Nilsson har strävat efter att få fram en stil som ska vara modern och konstnärlig men har misslyckats på båda fronter. En annan kritiker sågar hans ambitioner med att Wiwen med sina ”meningslösa strutformer” försöker hålla liv i en utdöende kubism. Wiwen tar kritiken hårt. Han drar till Paris. Efter en veckas roddande med praktikaliteter skriver han in sig på den berömda konstskolan Academie de la Grande Chaumiére för att studera ciselering, teckning, modellering samt konsthantverk.

”Meningslösa strutformer”

Världsutställningen i Paris 1925 är Frankrikes tillfälle att hävda sin ställning som ledande och nydanande nation inom konsthantverk och formgivning. Wiwen Nilsson lever livets glada dagar i Paris där han umgås med andra konstnärer och njuter av sina studier. Brevledes kommunicerar han med pappan om firma Nilssons bidrag till världsutställningen. De enas om en pokal med lock, ett par vaser, några bonbonjärer, skålar och bordsuppsatser. Den internationella juryn delar ut de flesta utmärkelserna till Frankrike men med Sverige på stark andraplats. Wiwen Nilsson emottar en guldmedalj för firmans arbete. Det lossnar det litegrann och de blir inbjudna att ställa ut på Metropolitan Museum i New York, i Chicago, Malmö och Zürich.

Tjafs med gubbar

Wiwen känner sig låst av pappa Anders idéer om vad firman ska tillverka och hur det ska se ut. De tjafsar. Så småningom beslutas att Wiwen tar över verksamheten. Pappa Anders, som har skilt sig från Karolina, flyttar till Malmö där han ska driva en försäljningsfilial till Wiwens firma. Men det blir inte mycket med den där filialen. Den registreras 1928 och endast ett par år senare upphör den.

Övertagandet av rörelsen innebär en frigörelse för Wiwen. I lugn och ro utvecklar han sitt formspråk med den envishet och övertygelse som krävs om inte världen (och pappa) förstått ens storhet. Men etablissemanget fortsätter att ifrågasätta honom. Särskilt upprörd är man över hur han behandlar silvret som material. Wiwens föremål påminner mer om plåtremsor och plåtskivor, tycker kritikern Efraim Lundmark som också anser att det är ”oskönt” med fingeravtryck på silverkannor. Sätt dit en blomma eller något som trollar bort fingeravtrycken, instruerar han. I Svensk Guldsmedstidning bemöter Wiwen kritiken med att materialet han arbetar i ju är plåt och drämmer till:

”.. att skyla buken med en ”liten blomma” tycker jag inte är vidare aptitligt och har nu mycket lite med té – och kaffedrickning att göra.”

Till sist en kuriositet: när man rev huset i Lund som Wiwen Nilsson bott i fann man vid arkeologiska utgrävningar att en metallverkstad hade funnit på samma plats redan på 1000-talet…