Dåtida, nutida och framtida svenskt silver

Varje år tar föreningen Nutida Svenskt Silver initiativ till utställningar i olika format.  En av dem var utställningen Verklighetsflykt som visades under Stockholm Craft Week hösten 2022 på Galleri Skomakeriet på Södermalm i Stockholm då sexton smeder medverkade med corpus och smycken. Metallformgivaren, smeden, svarvaren, medlemmen och läraren på Ädellab på Konstfack, Magnus Liljedahl, var där och tog emot mig och andra besökare när vi klev ner för de vitmålade trapporna. I april 2023 ses vi igen, denna gång i Tengbomhallen på Konstakademien.

Sorlet från de många nyfikna besökarna stiger mot takfönstren i den pampiga utställningslokalen. Plintar med smycken och föremål står utplacerade i salen, några är vägghängda och några ska upplevas i markplan. Massan med människor ser ogenomtränglig men snäll ut och jag startar min odyssé med verken närmast entrén. Tre glamourösa cocktailringar av Caroline Lindholm skyddas av en plexiglashuv från otillåtna impulser.

Ringen i silver har en skena med ovala bågar som korsar varandra. En stor, trappslipad ametist hålls fast av nedvikt metall i fyra hörn. Guldringarna har bladverk och pärlor och runda, briljantslipade diamanter som med luftig elegans svävar över skenorna. Caroline Lindholm tog sin masterexamen i metallformgivning från Konstfack 1996 och har varit medlem i föreningen i hela sitt skapande yrkesliv.

Cocktailringarna står för fest och glamour, en glittrande hyllning till sextio år av kreativitet, smide och människor inom ramen för Nutida Svenskt Silver. Caroline Lindholm själv dyker upp i vimlet och erbjuder mig att prova de vackra ringarna. Har jag någonsin tackat nej till något sådant?

Strax därefter håller Nutida Svenskt Silvers ordförande Paula Röhss tillsammans med Cilla Robach från Nationalmuseum ett kort öppningsanförande. Paula Röhss passar på att nämna att alla föremål är till försäljning och att hon för egen del har bestämt sig för ett par av August Happs trycksvarade snapsbägare i silver.

Efter talet banar jag mig lystet vidare mellan montrarna. De flesta av de utställande smederna är på plats och pratar glatt med oss besökare om tillverkningsmetoder och svarar på frågor om bakomliggande tankar.

Historiens vingslag bland stadgar och silver

Nutida Svenskt Silver får sägas vara en överlevare. Lyxskatt på silver, skenande silverpriser och fallande konjunkturer har av föreningens medlemmar enträget bjudits motstånd. Men några avkall har fått göras, idag har föreningen inte längre någon fysisk lokal eller galleri men styrkan i gemenskapen är oförminskad.

– Har du tur får du träffa personer som du läst om på din utbildning. Där gräver man i det förflutna och skaffar sig idoler när man blir förtjust i andras uttryck. För mig var det stort att få träffa Wolfgang Gessel, Maria Elmqvist och Glen Roll, säger Magnus Liljedahl när jag besöker honom i hans verkstad i Bagarmossen i södra Stockholm. Han känner att han utvecklas i dialogen med kollegor då han får en typ av respons på sitt arbete som i innehåll och form kan skilja sig från den han får från kunden.

Verkstaden är som en kombination av slöjdsalen på högstadiet och en fabrik. Stora och tunga maskiner som kan borra, svetsa, skära och svarva ser farliga och avancerade ut för en sådan som jag. De flera hundra kvadratmetrarna rymmer mängder med apparater, handverktyg, mojänger, plastbackar med ännu fler prylar, redskap och bra-att-ha-grejer. På en vägg hänger en guldbagge och bakom spiraltrappan som förbinder våningsplanen är en man i silikon upphissad i fötterna. Från taket hänger en kran i kraftiga järnbalkar, egenhändigt byggd av Magnus och hans kollegor i verkstaden, som det mesta därinne. Den senaste insatsen var att färdigställa köksdelen där det står en kaffebryggare och puttrar välkomnande.

Bortsett från två mjukisugglor som tittar fram bakom en soffa och möjligen köksdelen, är det en utpräglat maskulin miljö, traditionellt sett i vart fall. I verkstadskollektivet är de just nu tio män och en kvinna. Magnus Liljedahl konstaterar att det är en trevligare atmosfär de perioder gruppen är mer blandad. Han går före mig nerför spiraltrappan, på sista trappsteget stannar han och tänder lyset. När kollektivet flyttade in låg källaren i mörker och i det tjocka lagret av spån och sot som täckte golvet bodde en padda.

– Det här använder vi som förvaring, säger han och pekar mot en smal gång mellan hyllsystem på varje sida. Han tar några steg nedför gången. Jag håller mig vid trappan.

Magnus Liljedahl är utbildad svarvare. Med en pappa som var elektriker och en mamma som var undersköterska valde han i likhet med dem ett yrke med goda chanser till jobb och försörjning. Det ligger onekligen ett kulturellt avstånd mellan cnc-operatören och metallsmeden som arbetar konceptuellt med silver som ett konstnärligt medium och som undervisar på Konstfack, en av Sveriges mest prestigefyllda högre konstnärliga utbildningar. Men några känslor av klasskomplex hade han inte under utbildningstiden, istället kände han en glädje över att vara tillsammans med likasinnade. Likafullt är inkluderingsperspektiv, diskussioner om maktstrukturer och materialhierarkier viktigt, han och kollegorna arbetar aktivt med frågorna på utbildningen idag.

Kriterierna för att upptas som medlem i Nutida Svenskt Silver är att smeden ska ha ett klart uttalat formspråk, hålla hög konstnärlig kvalitet och äga hantverksskicklighet. Idag uttrycker sig medlemmarna i Nutida Svenskt Silver i alla typer av material och tekniker, inte endast i silver.

Är det bra eller dåligt?

– Jag tycker det är positivt att silvret blir mindre laddat. Föremålen idag är mindre förknippade med funktionalitet än vad de var tidigare och mer med uttryck. Nu ser man ett uppsving i naturmaterial som snäckor, trä och emalj där man täcker silverytan med en glasmassa. Reglerna är inte lika många längre, man förhåller sig lite mer respektlöst. Det är bra att smeder öppet vågar göra politiska ställningstagande. Idag är inte silvret i sig det viktiga, inte som det var på femtiotalet då värdet nästan enbart låg i materialet, säger Magnus Liljedahl.

I föreningens begynnelse utgjordes Nutida Svenskt Silvers smeders skapande i högre grad av de klassiska corpusföremålen, kannor, ljusstakar och skålar tillverkade enligt rådande konventioner. Ytan skulle vara polerad och glänsande. Lödningar skulle döljas. Idag har silverservisen som statusmarkör bytts ut mot espressomaskinen, båten, konstfotografiet eller varför inte den hållbara livsstilen. Jag undrar vilka det är som köper silverserviser idag? Magnus Liljedahl menar att det till viss del fortfarande är samma personer som då alltså en relativt homogen grupp av socioekonomiskt starka personer, samlare och institutioner.

Magnus Liljedahl tillägger att det förstås finns de utan stort ekonomiskt kapital som sparar för att kunna köpa till exempel en kanna av sin favoritsmed men det går inte att komma ifrån att silverföremål historiskt sett varit förbehållna de besuttna. Det har också varit mannens arena. Mannen bröt metallen, smidde och tillverkade bruksföremål, mynt, och smycken. Mannen köpte och sålde. Idag utgörs merparten av studenterna på Ädellab av kvinnor. Mina fantasier om en tjusig silverkanna blir välbehövligt problematiserad med Magnus Liljedahls ord vilka är värderingarna jag ställer på bordet?

Jag undrar varför han tror att silversmycken är slit-och-släng-betonat idag. Efter att ha reserverat sig en aning eftersom han inte primärt arbetar med smycken, bara något enstaka då och då till sin fru, resonerar vi oss fram till att silversmyckena fortfarande förhåller sig till guldsmyckena där en stor del av värdet ligger i materialet. En tänkbar förklaring till varför platina och vitguld har blivit populärt och silvret antagit en mindre exklusiv roll i smyckessammanhang.

Men silver som konst då? Magnus Liljedahl skrockar när jag ställer tiotusenkronorsfrågan.

Alltså, vad behövs för att fler ska vända sig till metall för konstupplevelser?

– Jag tror att det finns mycket gamla uppfattningar om vad silversmide är som gör att man inte riktigt intresserar sig för det nya.  Smyckeskonsten är på bättre frammarsch än corpus. En viktig del är att man får se nya saker hela tiden och att det finns konstnärer som vill uttrycka sig genom silver och metall och det finns en trend nu där konstnärer från den fria konsten intresserar sig för konsthantverk på olika sätt, säger Magnus Liljedahl.

En av hans kannor som står på bordet mellan oss. Pipen är igensatt. Kannan balanserar på bordsskivan för botten är delvis rundad. Kannan är varken polerad eller putsad och stomlödningarna är fullt synliga. Jag greppar handtaget och låtsashäller. Frågar om den är en prototyp men nej, det är så den ska se ut och varför inte? Den är gott sällskap bland alla oss som inte heller alltid skiner.
Vid närmare eftertanke får det nog bli en kanna trots allt, funderar jag. Men en som går att hälla ur.

Efter sommaren flyttar utställningen 60 år av kreativitet. Jubileumsfest för Nutida Svenskt Silver till Form och Designcenter i Malmö och den femte oktober 2023 är det återigen dags för vernissage. Då visas 60 år av konsthantverkliga berättelser på Svenskt Tenn i Stockholm.