Blomsterprinsens kärlek till konsthantverk

Fyra montrar med högklassigt konsthantverk känns logiskt på en plats som materialiserar skönhet. Prins Eugen flyttade in på Waldemarsudde år 1905 och började från den dagen att fylla rummen med äldre och nyare möbler, textilier och föremål, specialbeställningar och egna inköp hos auktionsverk och i butiker. De personliga och omsorgsfulla valen skapade en känsla av harmoni och elegans men också av hemtrevnad. Lyckligtvis bibehölls känslan även efter den folkkäre kunglighetens död år 1947 då svenska folket ärvde hans hem, konstnärliga kvarlåtenskap och betydande konstsamling.  Prins Eugen blev med åren en viktig kulturpersonlighet, med mängder av hedersuppdrag inom folkbildningen och konstlivet. I samband med Prins Eugens 80-årsdag år 1945, instiftade Konung Gustaf V Prins Eugen-medaljen för framstående konstnärlig verksamhet.

I utställningen Silver visas ett urval av unika smycken och corpus (objekt) i silver av den bortgångne smeden Lars Arby (1933-2002) samt av tre nu verksamma silversmeder: Caroline Lindholm, Pernilla Sylwan och August Happ. Samtliga utställda smeder är eller har varit medlemmar i föreningen Nutida Svenskt Silver, en sammanslutning av silversmeder med uttalat intresse för att med hantverksskicklighet och konstnärlig verkshöjd outtröttligt driva svenskt silversmide och konsthantverk framåt, bland annat genom att införliva mindre exklusiva material som gummi, plast, läder och emalj, delvis som ett sätt att flytta fokus från materialet till det konstnärliga uttrycket.

Konceptuellt arbetssätt med personligt berättande

Sedan föreningens bildande 1963 har medlemmarna mött konservativa förväntningar på att smycken måste vara i ädla metaller för att ha något värde genom att presentera smycken och corpus som förskönar, äcklar, förvirrar och förtjusar. Så även på Waldemarsudde denna sommar. Min själ kommer att fortsätta vibrera långt efter att syrenens doft har ebbat ut.

Det konceptuella arbetssättet, det personliga berättandet och en fri inställning till form och material genomsyrar verken av de fyra smederna i utställningen. Sylwan, Lindholm och Happ inspireras i likhet med Arby, av naturen och personliga berättelser. I skålar, vaser, ringar och halssmycken möter vi smedernas minnen och erfarenheter.

De ockragula väggarna i Bernadotterummet återspeglas vackert i Caroline Lindholms Lönnlövsfat från 2024. Lindholms ursprung finns på Åland där hennes mor anlade ett arboretum, en personligt curaterad plantering av olika trädslag och/eller buskar. I Lindholms arbete finns känsligheten inför naturens små skiftningar. Många är silversmederna som inspirerats av naturen men att vara inspirerad av naturen säger inget om smedens förmåga att överföra inspirationen till ett verk som ger oss mer än ett eko eller en spegling.

Växtligheten i Lindholms arbete, i bland annat Lönnlövsfat, Lövskål och de skira slingrande bladverken i guldringen Spaljé och örhängena Guldslingor från 2023 är inte avbildning eller stilisering. Verken förmedlar en upplevelse av att se bakom kulissen, naturen i sin renaste form, utan lager av tolkningar. En stämning av att ha avtäckt något infinner sig, av att jag har sett bakom eller rent av in i naturens väsen.

Två Rönnbärsskålar

Det senaste verket av August Happ i utställningen är Rönnbärsskålen 2.0 från 2024. Den anspelar på den nätta silverskålen Prins Eugen formgav 1897. I August Happs utförande är Rönnbärsskålen en kraftig silverskål vars kant är dekorerad med flikiga blad och kan läsas som en illustration av hur han kommit från smärta till lisa.

Redan 2019 arbetade August Happ med den dekorerade kanten, då han gav silverskålen Gehennah en krans av eldflammor som slog upp från skålens kant, i Rönnbärsskålen 2.0 har elden lagt sig. Smärtan från förr finns med, i kannan/vasen External fixation från 2014 är en vas i silver formad som ett urholkat människolår som fortsätter ner i ett skört knä och övergår i ett underben. Benet/vasen är fastskruvad i en fixeringsram. Vasens yta bär spår av hammarslag och redovisar föremålets tillblivelse. Ytan skapar en mjukhet som står i skarp kontrast till den högblanka, sterila ställningen.

Utsidan på skålen är dekorerad med cabochonslipade karneoler som glänser inbjudande. Att det finns en påtaglig tyngd i skålen framgår trots att den tronar på ett svart podie inuti den glasmonter som samlar August Happs verk. De vita silverytorna glänser som havet en efterlängtad sommardag.

Manifestation och hyllning

Att smida tjock silverplåt till en skål, formförändra den utan att ta bort något material så som man gjorde innan valsmaskinerna kom och med dess hjälp gjorde materialet tunt så att det sedan kunde skäras och därefter lödas ihop, låter sig endast göras av någon som är beredd att låta arbetet ta tid. Materialet spricker lätt och då är det till att börja om även om det redan ligger en arbetsvecka bakom.

För att resultatet av hundra timmars smide ska bli lika enastående som i Rönnbärsskålen 2.0 krävs otvetydigt en särskild begåvning och uthållighet och i likhet med August Happs hjärta, ett som bankar för svåra tekniker. Två av dem är de som silversmidet som benämns träckning och drivning. Metoderna kan närmast liknas vid att ”tumma” och ”dreja” fast inte i lera utan i metall. Dagens maskulinitetsideal har – till vissas belåtenhet – rört sig bort från att handla om att kunna hantera hammare och såg. August Happs större silverföremål, tillverkade enligt traditionella tekniker förmedlar en maskulinitet som är kompetent och lyhörd. Happs återhämtning tycks finnas i arbetet medan vi andra ger oss ut på spegelblanka hav.

Verken i Silver är en storslagen manifestation och hyllning av fyra silversmeders inre och yttre strävan efter att bemästra metallen och fullända det samtida konsthantverket som en gåva och uppmaning till den svenska konsthantverkspubliken och smyckesbärarna. Vår bästa tid är nu.