Broscher som förmedlar känslor

Madeleine Albright, utrikesminister under den amerikanske presidenten Clinton, blev känd för sin ”broschdiplomati”. Med hjälp av sina broscher förmedlade hon olika känslor: Hon kunde bära en trollslända för att visa styrka, en snigel för att uttrycka missnöje över en för långsam utveckling av samtalen och en geting om hon var stridslysten…

Under den tid hon var engagerad i fredsförhandlingarna i Mellanöstern brukade hon ibland bära en brosch i silver i form av en duva. Det var en gåva från Leah Rabin, fredsaktivist och änka till den mördade israeliske premiärministern Yitzak Rabin (som för övrigt fick Nobels fredspris). Senare fick Albright även ett halsband med duvor av Leah – hon tyckte att broschen behövde förstärkning.

”Fåglar i bur”

Jag tänker på en annan brosch, från 1944: En fågel som breder ut sina vingar, beredd att lämna sin bur. Den är prydd med diamanter, lapis Lazuli och korall. Vitt, blått, rött.  Den franska flaggans färger. Cartier skapade broschen 1944 för att fira att Paris äntligen befriats från nazisternas ockupation. Pariserborna beskrev sig som just ”fåglar i bur” under ockupationen och med valet av ädelstenar skulle alla som såg broschen förstå vilket land det handlade om.

Den vita duvan blir fredssymbol

Fåglar har haft ett starkt symboliskt värde genom hela historien. De har setts som budbärare mellan människor och gudar; att kunna flyga högt där uppe, så nära himlen, det var så nära gudarna det gick att komma. Redan tidigt i historien nådde just den vita duvan en särskild ställning, som symbol för glädje och för vänskap och för kärlek och för den helige ande – och som fredsduva. Hur den nådde sin upphöjda position är lite oklart; av någon anledning har andra duvarter ansetts vara både dumma och smutsiga. Men symbolen med duvan och olivkvisten tycks vara en kombination av grekisk mytologi, där olivkvisten är ett av attributen till fredsgudinnan Eirene, och Gamla Testamentets berättelse om Noa, där duvan är glädjens budbärare. Noa skickar iväg en duva som kommer tillbaka med en olivkvist i näbben och det tolkades som att vattnet till sist hade torkat upp på land. Sen var det Picasso som förvandlade den vita duvan till den sekulära, moderna symbolen för fred vi känner idag, när han avbildade den på en affisch inför världskongressen för fred 1949.

Peace-märket växer fram

Fredssymbolerna är många fler än den vita duvan: V-symbolen, regnbågen, det brutna vapnet… Och så det märke som konkurrerar med den vita duvan som den främsta symbolen för fred: Peace-märket. Det är en ung symbol, skapad i slutet av 1950-talet av den brittiske formgivaren Gerald Holtomoch och då som en logotyp för den brittiska kampanjen för kärnvapennedrustning. Den lodräta linjen i mitten representerar bokstaven D i det engelska semaforalfabetet (som är olika flaggsignaler) och de nedåtgående linjerna på var sida representerar bokstaven N. N och D för Nuclear Disarmament. Holtom har också beskrivit hur symbolen representerade hans egen förtvivlan; att han ritade sig själv med armar och händer sträckta nedåt och utåt som i en djupt olyckligt frågande gest.

Med tiden spred sig det förtvivlade märket till resten av fredsrörelsen och blev så symbol för fred, hopp och framtidstro. Med hippierörelsen lyckades peacemärket även bli ett fashion-statement. De där enkla geometriska formerna talar till oss även rent estetiskt. Det har också kommit att stå för en allmänt cool, harmonisk och miljövänlig livsstil. Med hippieran kan man dessutom lägga till blommor generellt som symbol för fred. Flower Power är slagord som symboliserade deras kärleks- och ickevåldsideologi. Termen ska för övrigt ha myntats av den amerikanske poeten Allen Ginsberg.

Om inte själva symbolen förmår skydda oss, kan själva smycket göra det. Juveler besitter ett materiellt värde, och genom hela historien har människor på flykt använt sina smycken som betalningsmedel. Otaliga är de historier om hur smycken gömts undan i kläder. En av dem sticker ut – för dess katastrofala slut. Det berättas att den ryska tsarens döttrar inte dog omedelbart vid arkebuseringen i samband med den ryska revolutionen. De hade fyllt sina korsetter med smycken och dessa ska delvis ha skyddat dem från kulorna. Men när krutröken lagt sig och man såg att de fortfarande andades dödades de i alla fall.

Smycken och fosterlandskärlek

Det materiella värdet kan också förvandla ett smycke till krigets bästa vän… Det vill säga värdefulla smycken kan så klart finansiera krig. Ibland går det materiella och det symboliska hand i hand. Begreppet ”I gave gold for iron” berättar om hur patriotiska känslor kan nyttjas av de styrande. Det myntades i Preussen 1833, när prinsessan Marianne bad landets välbemedlade kvinnor att skänka sitt guld för att finansiera kriget mot Napoleon. I utbyte fick de en ring, eller kanske en brosch, av järn med inskriptionen ”Gold gab ich für Eisen”. Och under första världskriget bad tyska staten sina medborgare om samma sak, att skänka guld för att finansiera kriget och hjälpa de familjer som förlorat sin försörjning.

Begreppen ”Trench Jewelry” och ”Sweetheart jewelry” berättar istället om soldater och smycken.  Ordet ”trench” betyder både dike och skyttegrav, och begreppet har generellt kommit att stå för smycken som tillverkats av soldater under krig, kanske från ett upphittat mynt, kanske från en del av ett trasigt vapen. Det betydligt rarare uttrycket ”Sweetheart jewelry” berättar om de smycken som amerikanska soldater sände hem till sin nära och kära under andra världskriget, och då främst till fruar och flickvänner med inskriptioner som ”My wife”, ”Study Peace & Practice Love” och ”When this You See Remember me.”

Madeleine Albright och Leah Rabin finns inte mer – men jag är övertygad om att båda hade tyckt att broschen och halsbandet hade behövt ytterligare förstärkning idag.