Suzanne Färnert – guldsmed och smyckeskonstnär

I min vårdnad har jag ett par bedårande örhängen i ett sirligt blommönster från tidigt 1900-talet. Förgyllda. De har tillhört guldsmedsmästaren Suzanne Färnerts mormor Anny från Österrike. Jag är och hälsar på Suzanne i hennes butik i Uppsala. Vi pratar smycken, förstås, och hon visar några av sina allra första alster – samt gamla minnen som följt henne genom livet.

–Då får du dem, de passar inte mig. Du är jättefin i dem, säger Suzanne när jag uttrycker min förtjusning över de ljuvliga örhängena.

–Nej, inte kan jag ta emot dem, säger jag.

— Men smycken ska användas, inte bli liggandes i en låda, säger Suzanne.

Därmed är saken avgjord. För min skull enas vi ändå om att jag är vårdnadshavare. Jag lovar att ömt vårda Annys örhängen tills hennes dotterdotter kommer på andra tankar.

Den här lilla anekdoten är väldigt kännetecknande för Suzanne: hennes generositet och bestämda uppfattning om saker ting.

Örhängen, det optimala smycket

Suzanne Färnert är en våra främsta guldsmeder och smyckekonstnärer; hon är representerad på Nationalmuseum och har fler utställningar bakom sig, både här hemma och utomlands, i Frankrike, USA, Finland och Kuwait. Suzanne är också mångas mentor, hon har haft åtskilliga lärlingar som sedermera blivit duktiga guldsmeder och som idag driver eget. I Uppsala är hon också en känd profil, och många följer henne på instagram. Hennes kreativitet syns också i butiken, hon har alltid roliga och inspirerande skyltningar. Förra året blev butiken också nominerad till Årets butik.

Kunderna älskar henne och är henne trogna. Det är något speciellt att köpa – eller beställa – ett smycke av Suzanne. Det handlar inte enbart om att köpa ett vackert smycke – utan även om det rätta smycket. För just den aktuella kunden. Ett smycke kan vara aldrig så vackert – men det betyder inte att det passar alla. De som kommer till Suzannes butik får också en lektion i form, proportioner och färg. Och hon vågar säga ifrån, vänligt men bestämt: ”Nej, det där passar inte dig, prova det här i stället.” Det känns tryggt.

– Vi ser alla olika ut och passar i olika färger och former. Det är precis som med kläder. Sen är det naturligtvis upp till kunden vad hon eller han väljer.

För mig är Suzanne extra betydelsefull. Mitt allra första publicerade reportage handlade om just henne. Det publicerades för övrigt i Tid & Smycken, som då hette AURUM. Där och då insåg jag också att det var just smycken jag helst ville fortsätta skriva om. Sedan dess har jag fått ovärderlig hjälp av Suzanne i olika frågor: Jag har bett henne förklara begrepp och teknik som hör smyckevärlden till, jag har lånat böcker och bett henne spana trender på olika mässor. Några av mina egna favoritsmycken är också designade av henne. Men framför allt har jag uppskattat alla våra samtal om smycken och ädelstenar.  Den här gången pratar vi specifikt om örhängen, det optimala smycket som Suzanne säger, och hur hennes egen vurm för dessa lett fram till ett framgångsrikt koncept med creoler och utbytbara hängen. Men mer om detta snart.

Kreativiteten har hon från sin mamma, säger hon, och efter har tagit sina första steg inom konsthantverk på Nyckelviksskolan i början på 70-talet, var valet av yrket självklart: Det var guldsmedsmästare hon skulle bli. Först hamnade hon dock hos silversmedsmästaren Claës Giertta som hade upptäckt hennes talang och headhuntade henne som lärling, därefter blev hon lärling hos Uppsalaguldsmederna Håkan Lindahl och Peter Schütz, hos vilka hon avlade sitt gesällprov.

Den kombinerade butik och verkstad på St Eriks Gränd i Uppsala, alldeles nedanför Domkyrkan, som hon idag  driver öppnade hon tillsammans med Håkan Linddahl för en så där 40 år sedan. Till sin hjälp har hon nu maken Peter – som går som lärling hos sin hustru:

— Jag har sysslat med allt möjligt under mitt arbetsliv och man kan väl säga att jag kommit på vad jag vill bli när jag bli stor, berättar hon.

Oändliga möjligheter med creoler

Det mesta av smyckena designar och tillverkar Suzanne och hennes lärlingar själva. En del tar man dock fram i samarbete med de främsta leverantörerna i Italien, Tyskland och Japan.

Suzanne kan, naturligtvis, sitt hantverk och kompromissar aldrig med teknisk kvalitet. Men det är skapandet som är, och alltid har varit, det roligaste. I skapandet ligger också att hitta den mest ekonomiska lösningar för kunden.

En av Suzannes senaste idéer, som har blivit mycket uppskattat, är armlänkar tillverkade av gamla smycken som kunden lämnat in. Vissa av smyckena smälts ned helt och görs om till länkar, från andra kanske en liten del sparas och fungerar som ett ornament.

— På så vis bevarar man gamla minnen samtidigt som man får ett nytt, modernt smycke. Jag brukar kalla dem Skrammelarmband.

Men – det är alltså örhängen man främst förknippar Suzanne med. Särskilt creoler.

— Jag tycker att örhängen är det optimala smycket, därför att de gör så mycket för sin bärare.  Jag älskar också cirkeln och har alltid skapat smycken utifrån den. Jag har gjort alla möjliga typer av örhängen men till syvende och sist är det creolen, cirkeln, som har visat sig vara det örhänge som alla gillat mest. Personligen föredrar jag örhängen som dinglar; rörelse ger liv till ansiktet.

Suzanne arbetade tidigt med olika system där man kan byta ut hängen, för att kunna skapa variation och lekfullhet. Med tiden utkristalliserade sig också ett koncept med just creoler. Creoler i olika storlekar, i vitt eller rött guld eller både och, med eller utan diamanter – och som alltså är ständigt föränderliga genom att man byter ut hänget. Eller hänger på ännu ett.  Det ger kunder oändliga möjligheter att skapa olika personliga uttryck, oavsett stil.

Nyligen hittade jag en del örhängen i smyckeskrinet som kändes, ja, obsoleta helt enkelt. Örhängen med rätt fina stenar, men själva inramningen av dem…

Jag lade tillbaka dem igen. Men så kom jag på att Suzanne kanske kan…

Det kunde hon. Ett par creoler och lite fix och trix med att ge stenarna ett nytt fäste har jag nu tre par nya, coola örhängen.