Först guld sedan garn. Och därefter – gummi?

Tove Knuts går inte att missa. Hon är lång, stilig och inte rädd för att klä sig i färg och tjusiga kreationer, och den biten kommer få sin förklaring. Hennes konsthantverk går inte heller att missa, som tur är. Vi har stämt träff i ateljén på Havregatan som Tove Knuts delar med sina kollegor i kollektivet Daughters. Väggarna i köksdelen är målade i en knallgul färg.

– Det var den enda färgen vi kunde enas om, säger Tove inifrån kassaskåpet där hon letar rätt på en låda som hon lyfter fram och ställer på bordet framför mig.

Det känns nästan förbjudet att på egen hand plocka bland innehållet. Där finns allt möjligt härligt. Traditionella smycken, smyckekonst, färdiga och påbörjade projekt. En del som tillverkar och formger smycken säger att de inte vill titta alltför mycket på andra. Vad tänker hon om det?

– Jag tycker det är roligt att ta del av andras skapelser, man kan få idéer och bli inspirerad. Jag uppfattar inte att andras formspråk förs in i mitt eget arbete. Jag har ju mitt eget, säger Tove Knuts obekymrat.

Det har hon. Tove Knuts ifrågasätter materiella värdebegrepp genom att i sina smycken använda material som för andra räknas som skräp, och omvandlar det till något som traditionellt anses värdefullt och vackert: en ring, ett pärlhalsband, en brosch.

Eftersom många läser av smycken som statusmarkörer, tycker hon att det är intressant att göra dem i andra material än förväntat, som exempelvis en pärlcollier som hon tillverkat av deodorantkulor. Ibland hittar hon skräp på sina cykelturer som lämpar sig till smycken. Då tar hon hem det.

Tove Knuts lyfter fram en tunn kartong, klädd i silkespapper. Där i ligger ett halsband av ben, granater och silver som hon gjorde under sin tid i Nya Zeeland då hon gick fjärde året på Konstfack. I Nya Zeeland arbetar man ganska mycket med ben, berättar hon. Tove instruerades av en lärare på skolan i hur man bearbetar benen, bland annat kokar ur fett och märg. Bearbetningen tar tid.

– Jag tänker att det är så man halkar in på olika material. Någon visar en teknik och så lär man sig den. Så börjar man plötsligt samla på ben, funderar Tove Knuts och tar fram en hel påse med benbitar. Jag sticker ner handen bland benbitarna och kör runt. Ljudet de gör i påsen låter härligt. Vissa benbitar är inte sådär torra och släta som man vill ha dem.

– Dom är så fina i formerna. Men de där med fett kvar… lite småäckligt, säger hon.

Vilken är din relation till traditionella smycken?

– I min familj har det varit mer fokus på textil, inte så mycket på metall. Jag startade en syateljé tillsammans med min syster, det var därför jag flyttade till Stockholm. Men det jag sydde vill jag behålla själv. Så är det inte med smycken, de har jag lättare att släppa ifrån mig. Jag kan inte riktigt förklara skillnaden.

Idag samarbetar hon med klädmärket Casual Priest som gör prästkläder för kvinnor. För dem har hon formgett en kollektion smycken med kristen symbolik.

Bär du själv smycken?
– Det går i perioder. Jag bestämmer mig då och då för att nu ska jag bära smycken men sen glömmer jag bort det. Så växer hålen i örsnibbarna igen och det gör ont att sätta i örhängen som jag egentligen gillar att bära!

Finns det något material du tycker är underskattat?
– Jamen det skulle kunna vara plast då kanske.

Men tänk på den där stora plastön som ligger ute i Stilla Havet?
– Ja och det är ju förjävligt. Men det är ju inte plastens fel, det är ju vårt sätt att använda och slita och slänga med det. Plast är ju ett fantastiskt material just på grund av att det finns för alltid.

Jag fortsätter mitt utforskande av lådan och fiskar upp något jag inte helt förstår.

Är detta en ring?

– Det där är en ring som också är ett karvverktyg. Som examensarbete gjorde jag en slags kommunikationsverktyg för förhållanden, säger Tove och ler snett.

– Man skulle karva i några slags vaxklumpar för att kommunicera med sin partner om man hade problem i relationen, förklarar hon.

Sedan brister hon ut i skratt.
–Alltså så jäkla skitnödigt men också ganska roligt.

Hon suckar åt sitt yngre jag.
– Som man höll på och krånglade till det.

Tove Knuts påbörjade sina studier på Leksands Folkhögskola där hon gick 1995-1997. Därefter gick hon Konstskolan i Stockholm och slutligen Konstfack och linjen för Metallformgivning/Ädellab. Hon tog examen 2005.
Jag hittar en skrynklig etikett i lådan. Jag håller upp den.

Är detta skräp eller ett smycke?
– Det där är skräp.

– Men det kan bli ett smycke, utbrister hon.

Jag lägger tillbaka det i lådan.

Poängen med konsthantverk

Under min research om Tove Knuts dök det upp en övergiven blogg i ett avlägset hörn av internet. I bloggen fanns smycken i guld och pärlor, så kallat traditionella material. En tidig Tove Knuts, tänker jag.

Vad hände sen?
– När jag började virka släppte jag metallen. Och sen när jag var färdig med virkningen halkade jag in på träet och mitt projekt Pappa Lennart och jag.

Lennart Knuts var trähantverkare och lämnade efter sig en verkstad full med färdiga, halvfärdiga och ofärdiga alster, och en massa annat som han samlat på sig under sitt liv. I projektet Pappa Lennart och jag tar Tove Knuts utgångspunkt i sin far och det han efterlämnade i verkstaden. Arbetet har blivit en dialog där Tove Knuts möter sin avlidne far i det de hade gemensamt, men speglar också kontrasterna i deras olikheter.

Du använder begreppet ”förspilld kvinnokraft” om virkning.
– Länge ansågs det vara onödigt och dumt att kvinnor skulle lägga tid på virkning av dukar och andra oanvändbara ting när de kunde göra något vettigt av sin tid. Sticka en tröja, till exempel. Virkning räknades inte till det fina handarbetet.

Tove Knuts virkning har resulterat i mjuka och bulliga broscher och halsband, ofta i pastellfärger. Det är en fri och tillåtande teknik som lånar sig väl till organiska former, tycker hon. Innan Tove Knuts själv började virka hade också hon en negativ syn på virkningen och var aldrig intresserad av att lära sig av sin farmoder som virkade mycket.

Vi fikar. Då slår det Tove att hon glömt en grej.

– Men jag ska ju limma din brosch, utropar hon och går till en av arbetsplatserna. Jag har fått välja en ur samlingen med broscher av pärlplattor som jag hittat i lådan och lagt ut på bordet framför oss. De tillverkades till en julmarknad på Konstfack för många år sedan, berättar hon. Mitt val står mellan Pacman och en hund som påminner om min welshterrier Nisse. Med en limpistol limmar hon fast en broschnål på pärlnisse.

Varför ska man intressera sig för konsthantverk?

– Jag tycker konsthantverket är väldigt roligt just nu. Det känns som att det är inne i en utvecklingsfas med roliga aktörer som skapar konsthantverk på ett annat sätt än det vanliga. Det finns en experimentlusta och driv att förändra och förnya konsthantverket.

Tove Knuts tycker för övrigt att konsthantverk är mycket roligare än konst eftersom konsthantverket ofta också har en funktion. Du kan ha det på dig, lägga saker i det, sitta på det.

Vad tillför konsthantverk till ett liv?
Vi skrattar tillsammans åt min ogenerat pretentiösa fråga. Sedan säger hon:

– Det är en jävla skillnad att ha något som handen gjort. Bara vetskapen om att någon har utbildat sig, tänkt, format och skapat utifrån sitt kunnande som oftast är gediget. De flesta konsthantverkare har minst fem års utbildning. Det krävs ganska mycket för att kunna skapa den typen av föremål, men i vårt samhälle värdesätts teoretisk kunskap framför handens kunskap.

Men saker håller på att förändras, och till det bättre, tror Tove. Hon tror det hänger ihop med klimatkrisen och en konsumtionshets som allt fler tröttnat på. Det finns en önskan och ett behov av att saker får ta tid, menar hon, och där kommer konsthantverket in. Får man bara köpa en sak, eller göra en resa, då blir man lite mer noggrann i sina val.

På trottoaren utanför Tove Knuts och Daughters ligger ett trasigt snabbmatspapper nerkletat med något som kan vara ketchup. Ringvägen är kantad av snusprillor och krossat glas. Jag undrar var Tove Knuts hittar sitt smyckesskräp. Inte är det där jag rör mig i alla fall.

Tove knuts hittar du på toveknuts.se samt hennes instagram @tove_knuts_the_maker