Åsa Elmstam – Konsthantverkare och klimataktivist

Idag talar alla om vikten av att ha ett miljötänk i allt vi företar oss. Både som privatpersoner, som hantverkare och som företagare. Hållbarhet och hantverk har blivit nyckelord som används när produkter och tjänsters fördelar ska beskrivas. Åsa Elmstam ägnar en stor del av både arbetstid och fritid åt klimataktivism och tänkande kring det cirkulära, där hantverket naturligtvis har en given plats.

– Jag arbetar medvetet med tankar om statusen för det handgjorda och var gränsen går mellan hantverk och konst.

Åsa är konsthantverkare, konstnär och silversmed. Hon arbetar ofta i gränslandet mellan konsthantverk och smyckekonst med frågor som är viktiga för henne – som överkonsumtion, hantverkets värde och klimatkrisen.

Hennes ateljé ligger på Södermalm i Stockholm, men nu är hon på väg att packa ihop sin verkstad för att flytta till Bryssel där hennes man ska arbeta för EU-kommissionen.

– Jag kommer att fortsätta jobba därifrån. Det kommer att bli spännande att befinna sig i händelsernas centrum. Jag har större förväntningar på att politiska förändringar inom miljöområdet snarare kommer från Bryssel än från Sverige, där samtliga partier negligerat nåde miljöfrågan och klimatkrisen, säger Åsa

Vad är jag värd?

För att uppmärksamma människor på hantverkets värde skapade hon för några år sedan utställningen: Vad är jag värd? De som besöker utställningen ställs inför frågan vad de är beredda att betala för det handgjorda, för det hantverk som Åsa producerat till utställningen. Den har visats på flera platser i Sverige, senast i Visby.

– Det är fortfarande många som är omedvetna om hur det fungerar ekonomiskt att vara konsthantverkare. Det förvånar mig att även kloka vänner till mig inte förstår värdet av konsthantverk. Som tycker att hantverk som ställs ut är oerhört dyrt. Av det som jag som konsthantverkare får tar galleriet 50% och sedan ska jag skatta och betala moms och stå för materialkostnaden. Det blir knappt något kvar för arbetet. Många konsthantverkare måste arbeta som lärare eller annat för att ha råd att ställa ut.

Många har vant sig att saker inte ska kosta någonting. De skulle aldrig själva jobba för den ersättning som många konsthantverkare och hantverkare får ut av sitt arbete. Det är bland annat det som utställningen belyser. Åsa själv har inget större behov av mycket pengar. Men det borde gå att ha en anständig levnadsstandard även som konsthantverkare.

– Jag är uppfostrad med väldigt lite pengar och hadeföräldrar som levde som på det gamla bondesamhällets tid.Dessutom är jag klimataktivist och vill inte konsumera. Jag klarar mig skitbra med lite pengar.

Åsa Elmstam framhåller att vi länge har vant oss att konsumera billiga prylar producerade utomlands och tappat det hantverkskunnande som var och en hade tidigare. Hantverk från Sverige som konkurrerar med det importerade upplevs som dyrt. Men slit och släng är inte hållbart – varken socialt eller miljömässigt.

Individuell prissättning

Åsa Elmstam har i sin utställning jobbat med skräpmaterial, billigt eller upphittat material. Det har hon gjort för att kunna undersöka värdet av just hantverket och inte materialet. Hon har noga tagit tid på exakt hur många timmar och minuter det tagit för henne att skapa varje objekt. Det är sedan upp till utställningsbesökarna att bestämma om Åsas arbetstid har samma värde som deras egen. I utställningen ingår ett dataprogram där köparen för in det objekt som hen vill köpa samt sin egen inkomst, eller så kan besökaren lägga in det som hen anser är en rimlig timersättning. Priset på objekten räknas sedan ut individuellt.

– Programmet räknar ut så att jag som hantverkare får lika mycket för mitt arbete som den som köper hantverket – programmet ger mig alltså samma timpenning som den som köper objektet.

Allting som produceras kostar också råvaror – som även de ofta värdesätts alldeles för billigt.

– På det här viset koloniserar vi fortfarande en stor del av världen. Vi kan köpa en mugg för fem kronor på Ikea. Varför då betala 400 kronor för en mugg hos en konsthantverkare?

Åsa testar sig fram

Åsa Elmstam arbetar dels med konst och utställningsverksamhet och dels som silversmed och tillverkar smycken i silver och ibland i guld.

– Det är två helt olika branscher som jobbar åt olika hảll, men som ibland sammanfaller. Jag är verkligen inte en lika skicklig guldsmed som de som har gatt traditionell guldsmeds-utbildning i Mjölby. Jag testar mig fram med allt jag gör.

Åsa verkar ändå inom en bransch som är ganska hållbar. Guld, silver och andra metaller kan smältas ner hur många gånger som helst och hantverkare kan av detta ständigt tillverka nya föremål.

– Men det är också en ganska skitig bransch med många kemiska processer. Och fortfarande bryts nytt guld och ädelstenar under vidriga förhållanden.

Inte speciellt kommersiell

Åsa är med i Konsthantverkarna och Nutida svenskt silver. Hennes smyckesproduktion rör sig från smyckeskonst och rena utställningsobjekt till brukssmycken. Främst unika objekt, men hon har även en liten kollektion av smycken i form av nycklar och nyckelknippor som hon säljer i olika sammanhang.

– Men jag skulle inte kalla det en kollektion. Och jag är verkligen inte speciellt kommersiell.

När det gäller beställningsjobb är det som för många andra smeder vigselringar som är vanligast förekommande.

Jag har verkligen inget emot att göra beställningar.

– Då är det ofta kunden som bestämmer hur ringen ska se ut. Kunden berättar sina idéer och jag skissar fram ett förslag. Jag har verkligen inget emot att göra beställningar.

Som konstnär föredrar hon en idé som hon vill visualisera. Beställningsjobb är något annat.

– Jag har haft några beställningar som inte har fallit mig i smaken. Jag skulle aldrig utforma dem så själv, men de som beställde tyckte att det blev skitfint och ville ha ringar som såg ut på ett visst sätt.

Samtidigt som hon ser dessa jobb främst som brödjobb tycker hon att de är roliga att göra. Hon tycker om själva hantverket, även om det då ofta är kundens idé hon visualiserar.

– Förmodligen kommer de dessutom till mig för att de tilltalas av min stil, annars hade de valt någon annan.

Beställningarna har under åren oftast kommit via vänner och bekantas bekanta. Andra har mött Åsas smycken genom hennes utställningar och genom de böcker hon medverkat i.

– Jag var lite sen på bollen när det gäller Instagram. Men i dag kommer allt fler beställningar genom att kunderna hittat mig där.

Skulle bli industridesigner

Som ung hade hon ingen aning om vilket yrke hon skulle välja. Hennes mamma var egenföretagare och textilkonstnär – så konstnär och egenföretagare skulle hon i alla fall inte bli. Hon såg ju hur hennes mamma kämpade och arbetade hårt och hur lite ersättning det gav.

– Mamma kämpade med dåligt självförtroende och kunde inte sälja sig själv. Hon jobbade jämt, gjorde bildvävar som kunde ta ett år att göra som hon så klart inte kunde ta betalt för. Det ledde till att hon verkligen inte blev någon muntergök.

Åsa inriktade sig på att bli industridesigner, men kom aldrig in på den inriktningen. Hon sökte parallellt till linjen för metallformgivning, så det fick till slut ända bli en konstnärlig utbildning: Ädellab på Konstfack.

– Så min plan lyckades inte så bra.Men jag känner mig trots allt väldigt nöjd med mina val. Det blir roligare och roligare. Jag känner att jag har hittat min plattform under de senaste fem åren.

Hundåren är förbi

Åsa har haft ett antal hundår och har ibland undrat om möjligheten att syssla med konst och hantverk verkligen varit värt alla uppoffringar.

– Jag tjänade inga pengar och jag har frågade mig om det jag gjorde verkligen var till någon nytta för världen.

I dag kan hon åtminstone svara ja på åtminstone den senare frågan. Åsa känner att hon med sitt arbete verkligen gör skillnad.

– Nyttan för mig och för manga i klimatrörelsen är visualiseringen av klimatkrisen. Det är det som drivit mig sedan jag slutade på Konstfack 2007, säger Asa.

De senaste tre åren har hon haft ett statligt arbetsstipendium. Då har hon haft tid att också reflektera en del.

– Det har varit helt fantastisk. Det har också inneburit en push för mig, att det finns andra som tror på det jag gör.Men nu är det slut. Nu måste jag stå på egna ben. Men jag är så sparsam, så det går säkert bra. Jag är inte intresserad av att konsumera. Jag förstår inte vad folk som tjänar 80 000 i månaden gör av sina pengar. Vem behöver så mycket pengar?