En vårvecka fylld av smyckekonst

Inom ramen för tyska handelskammarens årliga hantverks- och designmässa finns en av världens mest prestigefulla smyckekonstutställning: Schmuck. På mässan finns också ett utvalt antal gallerier som visar och säljer internationell smyckekonst under samlingsnamnet FRAME.

Parallellt med Schmuck och FRAME är det full aktivitet även i privata gallerier och offentliga konstinstitutioner i Münchens centrum. Munich Jewellery Week är ett privat initiativ som samordnar och arrangerar utställningar, panelsamtal, fester och möten mellan publik, utövare, gallerister och andra intressenter.

Resultatet är en späckad vecka för smyckekonstnärer, gallerister, samlare och helt vanlig konst- och smyckesintresserad publik som vill ta del av det senaste, få nya perspektiv, träffa idoler, köpare, kollegor och knyta kontakter.

Förberedelserna

Sofia Björkman och hennes galleri Platina är ett av gallerierna i FRAME. Hon har gett matnyttiga tips och sagt att jag ska höra av mig när jag kommer ner. Man träffar alltid folk på plats lovar hon.

Mina smyckekonstverk som inte är jättemånga än, ligger nedpackade i handbagaget. Kvällen innan avresa går jag för tionde gången in på hemsidan över Hantverks- och designmässan. Klickar planlöst runt, vet inte riktigt vad jag söker. Munich Jewellery Weeks hemsida är desto fylligare med kartor och beskrivningar av gallerier och konstnärer. Jag gör ett försök att upprätta en rutt men känner mig överväldigad. Det får ge sig när jag kommer ner.

Avresan

På Arlanda slår det mig att jag inte rest utomlands ensam sedan jag träffade min man för snart tio år sedan. Han är en lysande reseledare som ligger steget före, letar upp bra restauranger, tänker igenom transporter och logistik. Någon att luta sig emot. Förr i tiden, då ungdomar uppmuntrades att se världen och slapp tänka på miljön, reste jag ofta utomlands ensam. Nu är jag ringrostig.

För att dämpa ängslan köper jag en dyr handkräm i flygplatsbutiken. Efter ombyggnaden på Arlanda ligger den i direkt anslutning till säkerhetskontrollen så att ingen ska kunna skydda sig mot sticket av köpdjävulens treudd. Vid gaten laddar jag ner olyssnade poddavsnitt och smörjer mig. Känner mig något lugnare när händerna är lena och fina och telefonen preppad.

På planet hamnar jag mellan en dam i fritidskläder och en tuggummituggande affärsman. Mina hörlurar står inte att finna, de ligger i det incheckade bagaget. Jag får resa på det gamla sättet. Bläddra i tidning. Glo. Vänta på servering. Glo.

Ankomsten

En gladlynt golden retriever ligger i lobbyn på mitt hotell och hälsar liggande med svansen trummande mot golvet. Det bådar gott. Jag checkar in och ringer hem. Eller hem och hem, maken är på jobbet. Kavat ger jag mig ut på gatorna men vart ska jag börja? När klockan närmar sig tre på eftermiddagen har jag gått arton tusen steg och är osäker på vad jag egentligen har sett, har jag inte mest irrat runt?

I god tid innan jag åkte till München har jag kontaktat det tyska juvelhuset Hemmerle och bett om en intervju. Inget svar trots påtryckningar. Bestämmer mig för att gå dit ändå, man kan ju alltid nöja sig med att titta.

En stilig herre i manchesterkostym får en bekymrad rynka mellan ögonen när han hör om kontaktlösheten. Han visar mig gärna några godbitar även om han inte kan ge en regelrätt intervju. Önskar jag en kopp kaffe? Te? Ögonblicket senare materialiseras min cappucino på en dukad silverbricka med linneservett. Den ställs ner vid min plats i ett halvmåneformat sammetsklätt utrymme.

Juvelsmyckena, som jag tidigare endast sett på instagram är finurliga och fantastiska. Svenskar köper säkert bara Cartier, säger jag men herren i manchester skrockar hemlighetsfullt. Den natten drömmer jag om örhängen av pinjekottar med paraibaturmaliner stora som valnötter.

På mässan

Dagen flyger förbi. Runt lunch går jag till mässans presscenter och laddar mina telefoner, dricker mineralvatten och äter godis. Sedan går jag tillbaka i den varma mässhallen och fortsätter titta, titta, titta. Köper lite. Pratar mycket. Sofia Björkman hade rätt, här träffar man folk.

En av de nya bekantskaperna är Sanna Svedestedt Carboo, smyckekonstnär med examen från kandidatprogrammet i smyckekonst på HDK Valand år 2009. De senaste åren har hon arbetat som smyckekonstnär men också med projektledning, kommunikation och påverkansarbete inom kultursektorn. Just nu förbereder hon för att starta eget och är i München för första gången på åtta år.

Men då det begav sig var hon en flitig besökare, tre år i rad drev hon tillsammans med Karin Roy Andersson utställningsprojekt i samarbete med Svenska Kyrkan i München. I deras lokaler i stadens centrum visade de egna och andras verk. En av utställningarna hette ”A piecefull Swedish smorgasbord” och bestod av verk från tio inbjudna kvinnliga smyckekonstnärer som tolkade begreppet Sverigebilden. År 2010 var Sanna Svedestedt Carboo dessutom en av de lyckliga få som utifrån hundratals ansökningar fick sitt verk utvalt till Schmuck-utställningen.

Broscherna på Pinakotheket

Kvällen bjuder på stor vernissage av en norsk smyckekonstnär vid namn Sigurd Bronger. Pinakothek der Moderne – Münchens motsvarighet till Moderna Museet – sjuder av liv. Jag har aldrig sett så många broscher på en och samma plats. Långt ifrån alla broscher är tillverkade i ädelmetall, majoriteten är i material som textil, plast, metall, silikon, papper, trä och material jag inte visste fanns. Broschen tycks vara för smyckekonstnärer vad tandtråden är för tandläkare. Något oumbärligt med fantastiska egenskaper som hos den breda allmänheten möts av ointresse eller motstånd.

Sanna Svedestedt Carboo bär sin egen brosch, ett genombrutet hjärta av läder. Hon lockas av skinnet och lädret som material. Som smycke tycker hon att broschen står friare från kroppen och blir på så vis mer av ett bärbart objekt där tröjan eller kavajen blir canvasen.

Hon ser broschen som en slags presentation av vem man är och om den dessutom är stor och tar plats kan den ge upphov till samtal. Broschen har definitivt en oförlöst potential som kommunikationsverktyg, anser hon. Uppfattningen delar hon med USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright som till och med skrev en bok om broschens betydelse i utrikespolitiken ”Read my pins”.

Hemfärden

Dagarna har varit intensiva av möten och konstupplevelser som på kvällen delats och diskuterats med nya och gamla bekantskaper. Deras erfarenheter har fått ge vägledning åt mina nästkommande dagar och vice versa i en slags iteration med avbrott för en kringla här och en liten galopp där. Med öppet sinne, kontanter och nyfikenhet har jag tagit mig runt iförd bekväma skor, alldeles för varm kappa och förstås namnskylt, nej jag menar brosch.

Vill du också resa till Schmuck och Munich Jewellery Week men föredrar att ingå i en liten grupp? Hör av dig till louise@ordochjuvel.se