Söndagsskola i formgivning

Vi sitter på Chic Konditori på Mariatorget, ett stenkast från Hornsgatan. De två rummen är fullproppade med fikagäster.

Hedvig Westermark säger att hon alltid haft bra självkänsla men inte alltid ett bra självförtroende, två skilda saker alltså.

– Var kommer självkänslan ifrån? Kärleksfulla föräldrar? frågar jag.

Hedvig skrattar till.

– Jag är född – 59 hur kärleksfullt var det på den tiden?

Mamman var hemmafru men hade egentligen velat bli ingenjör. Pappan var läkare och hade egentligen också velat bli ingenjör på grund av sitt stora motor- och mekanikintresse. Parets egna barn slapp kvävande förväntningar. Den unga Hedvig var intresserad av att rita, sy, skapa och hålla på med keramik. Föräldrarna lät henne utforska sin kreativitet utan att värdera och granska.

– Mamma var alltid väldigt förstående. Varken hon eller pappa försökte ändra på mig. Mamma tänkte nog att det går över, att jag skulle göra något annat i sinom tid.

Men det gjorde hon inte vilket man delvis kan lasta, eller tacka, morfar Carl Appelgren för.

Officeren och reklamdirektören Carl Appelgren var kunnig och intresserad av svenskt konsthantverk, efterkrigskonst och asiatisk keramik, så till den grad att han år 1967 kuraterade en utställning, Svenskt sa Appelgren, på Nationalmuseum i Stockholm.

Hans brinnande intresse spillde över på barnbarnet. Tillsammans gick de på museirunda i Stockholm på söndagarna. Han, iförd tredelad kostym, tweedrock, hatt och galoscher och hon, i kappa med teddykrage. Startpunkten var Nationalmuseum.

– Det klassiska måleriet är väldigt vackert men det intresserar mig inte så mycket, förklarade han för sexåriga Hedvig och styrde dem utan omsvep mot avdelningen för konsthantverk och industridesign.

Efter Nationalmuseum gick turen över bron till Skeppsholmen och Moderna museet där den permanenta samlingen inventerades. Fanns det någon specialutställning såg de den också. Till exempel Niki de Saint Phalles utställning HON – en katedral. Liggandes på rygg fyllde en gigantisk vagina museets utställningssal. Besökarna kunde gå in i vaginan och vandra runt i den 28 meter långa kvinnokroppen. Därinne fanns en mjölkbar, ett planetarium, ett galleri med förfalskningar och en biograf som visade filmer med Greta Garbo.

Efter lunchen som intogs i Moderna Museets café, bar det av till Östasiatiska Museet. Sista anhalten var Konsthantverkarna på Mäster Samuelsgatan. Av sin morfar lärde sig Hedvig att skilja glasyrer och tekniker från varandra, att se keramiken, att inte bara titta.

– Här inne Hedvig, finns det fina konsthantverket i Sverige, sa morfar högtidligt innan han drog upp den blå dörren.

Här ska jag en gång vara, tänkte Hedvig.

Göra envishet till en dygd

Tre terminer på Guldsmedsskolan i Mjölby fick räcka. Då hade Hedvig lärt sig att löda, såga och fila och längtade efter att få utveckla formgivningen. Efter mycket tjat på Rey Urban hos vilken hon gjort två korta praoperioder i gymnasiet, gav han henne en lärlingsplats.

– Smederna som jobbade där var otroligt skickliga. Där fanns en verkstad för corpus och en för smycken. Verkstäderna var makalösa. Allt fanns!

Som lärling med en månadslön på ett tusen kronor skulle hon, utöver att tillverka silversmycken utifrån Rey Urbans ritning, städa, vara först på morgonen och sätta på kaffe och tända betsen. När damen som arbetade i butiken var ute och dörrklockan ringde tittade smederna på Hedvig.

– Det visade sig att jag var en rackare på att sälja. Men det var ju fina grejer som jag varit med och gjort. Om jag inte besvara kundernas frågor hämtade jag smeden.

På kvällarna efter arbetet läste hon konsthistoria på universitetet.

En dag meddelande hennes tjugo år äldre kollega Michael Hamma att han hade sagt upp sig. För Hedvig kom det som en blixt från en klar himmel. Tyskfödda Michael Hamma kom till Sverige under sin gesällvandring och hade förbundit sig till att stanna hos Rey Urban i två år. Plötsligt hade det gått tjugo, en tidsgräns Hamma bestämt sig för att inte överskrida.

– Det fanns inget att tänka på. Jag ville inte heller vara på samma arbetsplats i 20 år men det var lite oklart hur det skulle undvikas och här kom ju lösningen. Micke och jag kompletterande varandra fint.

De startade verksamheten med en idé om att göra fina handgjorda smycken som alla skulle ha råd att köpa. De valde bort juveler, massproducerade varumärken och generiska enstensringar med klofattningar. ”Det kommer aldrig att gå” sa olyckskorparna.

– Det här måste gå. ”Every which way but loose”, tänkte Hedvig.

Smyckekonst i kvadrat

Under sjuttio och åttiotalet var Rey Urban och Claës Giertta de största arbetsgivarna och gick under smeknamnen Urbanius och Gierttaverken. Unga kvinnor var en ovanlig syn i de helmanliga verkstadsmiljöerna men varje tisdag i månaden träffades smederna på Restaurang Prinsen för att dricka öl och äta planka. Där träffades Hedvig Westermark, Maria Elmqvist (som arbetade hos Claës Giertta) Helena Edman (som var hos Björn Svensson) och Gunilla Lantz (som jobbade hos sin pappa, Roland Lantz).

Tjejerna tröttnade snart på de öldränkta tillställningarna och började ses över frukost. Ett par år senare hade alla startat eget. De lånade verktyg, delade kunder, tipsade och stöttade varandra i takt med att deras liv och yrkeskarriärer utvecklades parallellt.

Fyrtio år senare ses de fortfarande och äter middag ett par gånger om året. Någon direkt konkurrens kände de inte, de var kompisar, kollegor och delade ett intresse för smyckekonst.

– Fast när vi började jobba fanns inte begreppet smyckekonst. Vår gemensamma utställning Bolero på Nybropaviljongen år 1992 var den första offentliga utställningen med samtida smyckekonst i en modernistisk tradition.

4×4

År 1993 gjorde Hedvigs Westermark sin första separatutställning, Tecken. Samma år deltog hon i föreningen Nutida Svenskt Silvers jubileumsutställning Silver till nytta och lust som efter utställningstiden på Nationalmuseum gick vidare för att visas i Lund, Kristianstad, Bryssel och Paris.

Helena Dahlbäck Lutteman, dåvarande chefsintendent på museet betonade vikten av att ställa ut svenskt ädelsmide som en del i att uppmärksamma konst- och smyckesintresserade på att ett nytt uttrycket var under framväxt.

– Många tror fortfarande att svenska silversmycken är stela halsringar, som är både tunga och strama att bära, men här finns verkliga bevis på motsatsen, sa Dahlbäck Lutteman då hon intervjuades av Eva-Karin Gyllenberg för Dagens Nyheter den 21 april 1993.

Som medlemmar i föreningen Nutida Svenskt Silver gjorde de fyra kollegorna och smyckekonstnärerna en samlingsutställning år 1993 som fick namnet 4×4. Utställningen följdes upp med 4×4.2.

Westermarks, Elmqvists, Edmans och Lantzs arbete spelade en viktig roll i att sätta svenskt, modernt silversmide på kartan. Intelligent, uthålligt och med stor kärlek till form gav de smyckeskunderna ett alternativ till carmoséringen och det klofattade enstenshänget och lärde oss att inte bara bära smycken utan även se dem.

Uthållighet och riktning

Tuffa tider har kommit och gått. Som arbetsgivare med anställd personal har det blivit många sömnlösa nätter. Finanskrisen 2008 och pandemin är perioder hon ser tillbaka på med bävan.

– Man måste vara villig att kränga sig över allt och lite till och ända in i kaklet men jag brukar tänka att det har gått fram till nu, det ska gå lite till!

Hon skrattar åt sin egen envishet och säger att om hon varit ännu lite envisare hade hennes pannben blivit till ett horn. Om några dagar ska hon steloperera ryggen, kroppen har tagit stryk av arbetet men hon ångrar inget.

I hennes sociala arv finns förstående föräldrar och hon valde en tillika förstående make. Hans stöd och tålamod – och förmåga att roa sig själv när hon arbetar, vilket hon har gjort mycket, har varit avgörande.

Parallellt med arbetet med Smide och Form har Hedvig Westermark gjort separatutställningar eller medverkat i samlingsutställningar – i Sverige och internationellt – i princip varje år sedan 1986. Arbetet med smyckekonsten har delvis möjliggjorts genom stipendier, senast i år blev hon beviljad ett tvåårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. I hennes DNA efter morfar och mamma finns formintresset. Med den egna nyfikenheten som drivkraft har hon befunnit sig i livslångt praktiskt och teoretiskt lärande.

– Rötterna är viktiga för att stå stadigt i sin historia, för att kunna hämta kraft och inspiration och förstå sin egen plats. Den akademiska kunskapen har tillfört mycket. Jag behöver inte veta exakt hur Botticelli la sina skuggor men har stor glädje av att kunna läsa en färg eller en komposition, veta hur man hittar en balans i en bild eller ett objekt.

Hedvig Westermark är representerad på Nationalmuseum i Stockholm och Röhsska Museet i Göteborg. Arbeten i hennes eget namn Hedvig Westermark säljs på Konsthantverkarna. Stolt, sa Appelgren.