En smältande ring blev startskottet

Sommaren  -98 var varm. I alla fall i Tartu i Estland där jag efter en termins studier vid finsk-ugriska institutionen vid Lunds universitet befann mig på språkstipendium från Svenska Institutet. Men i stället för att vara den duktiga student jag utmålat mig som tillbringade jag dagarna rastlöst vankande i en öde universitetsstad. Jag hade hemlängtan.

En dag hittade jag ett galleri som ställde ut målningar och akvareller med fantasidjur och drömska landskap. Konstnären hette Navitrolla och galleriet blev min tröst och tillflyktsort. Jag lade följdriktigt det sista av reskassan på en liten akvarell med en ko-liknande varelse som var avskuren på mitten. Lemmikloom hette verket vilket betydde favoritdjur.

Vi hörs över zoom från Julia Maria Künnaps hem i Tallinn där hon bor med sina döttrar och katt. Ateljé och verkstad ligger i samma hus vilket är praktiskt när man har små barn. När de har gått och lagt sig kan hon jobba en stund till. Baksidan är att det kan bli en aning ensamt, konstaterar hon.

Former som går på tvärs

På samma vis som Navitrolla överraskade mig då, har Julia Maria Künnap överraskat mig nu. Hennes ädelstenar är slipade i former som går på tvärs med vad jag är van att se.  Hennes uttryck började med en dröm, en sådan man har i sömnen alltså.

– Jag drömde att stenen i min ring smälte och droppade ner från skenan men vid den tidpunkten visste jag inte hur jag skulle realisera drömmen i verkligheten. Några år sedan dök tanken upp igen och jag tänkte att jag ville testa, säger Julia Maria Künnap.

Att tillägna sig den tekniska, hantverksmässiga förmågan att kunna förverkliga en idé har drivit Julia Maria Künnap sedan barnsben för utan kunskap som kan bidra till genomförande förblir idéerna lösa tankar.

Så länge hon kan minnas har hon tyckt om att göra saker med händerna: sy dockkläder, bygga båtar, rita. Den starka ådran för konsthantverk kan spåras till Julia Maria Künnaps mormor som växte upp i Estland under Sovjettidens ockupation då tillgången till vackra saker var begränsad. Ville man ha något fint fick man tillverka det själv och det gjorde Julia Maria Künnaps mormor. Hon stickade fantastiska kreationer åt sig själv och sin dotter, Julia Marias mamma, och kom att anlitas professionellt för sin talang och skicklighet.

Inte autodidakt utan goda baskunskaper

Ädelstenslipning har Julia Maria Künnap lärt sig genom att experimentera med enkla maskiner och instruktionsvideor på nätet. Internet har gett i stort sett alla möjligheten att söka och ta del av information och kunskap som andra delar med sig till skillnad från förr då vägen till lärande var smalare och ofta gick via en lärlingsplats hos en mästare.

Men visst underlättas kunskapsinhämtningen om man har en god utbildning i botten eftersom man då har fått en introduktion till olika områden och tekniker och lärt sig hur man kan vidareutveckla dem, menar Julia Maria Künnap. Andra har fått ta del av Julia Maria Künnaps kunskap, tex i stensliparstaden Idar-Oberstein där hon har hållit workshops.

Hon säger att hjärnforskare har pekat på sambandet mellan hand och hjärna. När man gör saker med händerna skapas nya kopplingar i hjärnan. De som inte använder sina händer går miste om saker, det är Julia Maria Künnap säker på.

– Folk vill använda händerna fast vi inte behöver det längre. Det visar väl inte minst den här trenden med olika kurser där man ska lära sig att reparera saker, sy, teambuilding kring smyckestillverkning.

Sedan hon tog examen från Estonian Academy of Arts, Jewellery Art Department, har hon medverkat i grupputställningar i Europa och Asien, och 2013 hade hon sin första separatutställning på det amerikanska galleriet för smyckekonst: Sienna Patti.

Julia Maria Künnap är representerad på Estonian Museum of Applied Art and Design, Boston Museum of Fine Arts och MAD Museum of Arts and Design New York. Hennes smycken faller gott och väl inom kategorin smyckekonst samtidigt som bärbarheten är viktig för henne.

Vilken relation har du till smycken?

– Jag brukar inte bära smycken. Det kanske kommer förändras men just nu trivs jag med att inte vara den som, så att säga, står på scen utan bakom. Jag tycker om att se mina smycken på andra, säger hon.

Kanske uttrycker hon sig som smyckekonstnär genom sina smycken på samma sätt som en kompositör visar sig i sin musik, föreslår jag. Julia Maria Künnap gillar liknelsen.

När du ser dina örhängen, tex de i nefrit, tänker du då att de blev som du önskade?

– Smycken är komplext. Det tar år, ibland decennier, att utveckla sitt eget formspråk. När jag ser exempelvis ett par örhängen så tänker jag först på om de sitter bra – det är definitivt något jag blivit bättre på med åren så jag känner mig väldigt tacksam för de som köpte mina smycken för många år sedan. Sedan tänker jag på hur de samspelar med bäraren. De flesta för sig på ett annat sätt när de bär smycken.

Telefonen ringer. Julia Maria Künnap tar emot ett bud och när hon växlar några ord med budkillen försöker jag tjuvlyssna genom datorn men jag förstår inte ett dugg av vad de säger. Hon mitt uppe i förberedelserna för Tallinn Fashion Week där hon är en av de tre finalisterna för silvernålen.

Hennes smycken ska visas upp på catwalken och för att inte kläderna ska stjäla uppmärksamhet från smyckena har hon beslutat sig för att manliga dansare klädda i svarta kostymer ska visa dem. All den tid och träning som ligger bakom dansarnas förmåga att uttrycka sig med kroppen har inspirerat henne. Det är tydligt att Julia Maria Künnap också lägger ner mycket tid och ansträngning i sitt arbete.

Nöjer sig inte med något halvdant

Har du höga krav på dig själv?
– Jag tycker inte om tanken på perfektion för det går inte att uppnå ändå men jag vill inte nöja mig med något halvdant. Jag måste åtminstone göra saker så bra jag bara kan, jag måste anstränga mig. Jag lägger ner mycket tid på att mina smycken ska fungera i vardagen. Att stenarna poleras och ska kännas bra mot huden.

Vår tid lider mot sitt slut. Jag frågar om hon känner till Navitrolla.

– Ja! Hans gallerist är en av mina bästa vänner, utropar hon.

Hon berättar om gången då hon och hennes medstudenter under utbildningen skulle skapa ett smycke åt sina estländska favoritkonstnärer. Julia Maria Künnap funderade länge och väl på vem hon skulle välja innan hon bestämde sig för Navitrolla. Men hennes armband fick låga poäng av juryn och först långt senare förstod hon att det hängde ihop med hennes val av konstnär. Då rynkade man på näsan åt Navitrolla för att han nådde en bred publik genom att bland annat göra reproduktioner.

När Tallinn Fashion Week går av stapeln följer jag det via Julia Maria Künnaps instagram. Dansarna paraderar längs catwalken med Julia Maria Künnaps smycken runt halsen, på kavajslaget, på fingrarna och som manschettknappar. Några av dansarna är iförda endast ett halssmycke, byxor och skor. Bara överkroppar också stjäla uppmärksamheten men inte denna gång. Julia Maria Künnap kammar hem segern.

Är du nyfiken på Julia Maria Künnaps smycken finns de på galleri och studio Platina på Tegnérgatan i Stockholm.