Många tror att färgen hos en ädelsten är det vanligaste sättet att identifiera den på. De allra flesta vet att rubiner är röda och safirer är blå. Men visste du att safirer också kan vara gröna och gula? Gula – är inte det topaser säger nu den brädspelande fantasten och kliar sig i huvudet. Nja, faktiskt så är det så att det är ädelstenens förmåga att absorbera ljus som bestämmer dess färg.

Ljuset skapar färgen

Innan vi kan gå in på hur ljuset påverkar ädelstenars färg måste vi först svara på frågan ”vad är ljus”? Ljus består av energi med olika våglängder. När vi ser färger ser vi alltså ljus som har olika våglängder. Ju mindre avstånd det är mellan den så kallade vågtoppen och vågdalen desto högre energi har ljuset. Rött har tillexempel en väldigt låg energi medan vitt har alla våglängder på samma gång.

’’Det är ädelstenens förmåga att absorbera ljus som bestämmer dess färg’’

När ljuset träffar en ädelsten passerar våglängderna genom materian. Där är det ädelstenens kristallstruktur som bestämmer hur ljuset kan passera. Skulle ädelstenen vara helt ”ren” förblir den färglös. Men har någon form av ”förorening” smugit sig in i strukturen blir resultatet något helt annat.

Allokromatiska ädelstenar

De allokromatiska ädelstenarna färgas av någon form av spårämne eller förorening som finns i den inre kristallstrukturen. Dessa spårämnen är så pass små att de inte påverkar ädelstenens hårdhet eller densitet. Men de är ofta ungefär samma storlek som ljusvågorna, vilket gör att en del ljusvågor absorberas upp.

En rubin består tillexempel av korund. Korund är egentligen helt färglös, men om det i strukturen finns spår av krom kommer delar av ljuset att absorberas av kromatomerna. Hela ljuset kan därmed inte passera och vi upplever rubinen som röd.

Idiokromatiska ädelstenar

Dessa typer av ädelstenar räknas som självfärgade. Till skillnad från de allokromatiska ädelstenarna påverkar spårämnena mycket mer den kemiska sammansättningen. Resultatet blir att de färgkombinationerna som kan uppstå blir mycket snävare.

Periodoten är ett bra exempel. Då en av stenens huvudbeståndsdel består utav järn kommer ljuset alltid att upplevas som en grön ton. Ju mer järn som finns desto grönare blir den.

Zonerade ädelstenar

Precis som namnet antyder delas färgerna upp i olika zoner. Färgerna i ädelstenen kan vara zonvis eller helt utspritt. Ädelstenen turmalin är ett mycket bra exempel på en zonerad ädelsten. Turmalinen kan ha så mycket som 15 färger i en och samma kristall.

Pleokroitiska ädelstenar

De här ädelstenarna är mycket spännande. Färgen upplevs nämligen olika beroende på vilket ljus den exponeras för. En iolit kan tillexempel uppfattas som blå på den ena sidan och helt färglös på den andra. Hur vi ser färgen beror på vilket ljus ädelstenen exponeras för.

Identifiera ädelstenen

När en gemmolog ska avgöra ädelstenens ursprung spelar färgen såklart en stor roll. Men viktigast av allt är faktiskt ädelstenens refraktion, så kallat brytindex (BI).

Ljus kan inte tränga igenom en ädelsten på samma sätt som det gör i luften. Vilket är helt logiskt då en ädelsten har en högre densitet än luft. Så när ljuset träffar ädelstenen kommer det att byta riktning. Det är den här riktningsgraden som mäts och det som bildar ett brytningsindex.

’’Mäter gradskillnaden i strålarnas riktning’’

Hos kristallina material delar sig även ljuset ofta i två strålar. Genom att mäta gradskillnaden i strålarnas riktning får man fram ädelstenens dubbelbrytning. Kalcit brukar användas som exempel på ädelstenar med mycket stark dubbelbrytning. Där kan man ofta se brytningen med blotta ögat.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det är ljuset som avslöjar ädelstenen.

Ädelstenskola

Detta var del fyra i Aurumforums Ädelstenskola. Läs gärna del tre – Kristallklara ädelstenar, och missa inte den spännande uppföljningen nästa vecka!