En hyfsad slipmaskin, Youtube och en resa till Madagaskar

Mikael Blom går längs strandkanten tillsammans med sin fru med blicken riktad nedåt i sanden. Bland glasbitar, huvud från porslinsdockor och allt möjligt bråte ser han något blått. Kan det vara en safir? Tillbaka i stan går han till en guldsmed som bekräftar, det är en safir. Det blir startskottet och han börjar leta ädelstenar på Ebay som sakta men säkert växer till en samling. På fritiden studerar han geologi och bergartsbildning med tyngdpunkt på ädelstenar och mineral. Efter en tid säljer han stensamlingen på auktion och för pengarna köper han en slipmaskin och börjar slipa.

– Det man brukar säga är att köp det dyraste du har råd med för ju billigare desto sämre. Stensamlingen möjliggjorde en ganska bra maskin och en resa till Madagaskar med min fru där jag köpte fem kilo sten för att ha något att börja med. Några turmaliner, några granater och någon zirkon som var värd att slipa. Och sen höll jag på, en timme här och där, på kvällar och helger. Kollade tutorials på nätet. Inledningsvis handlade det bara om att lära sig och han bestämde sig för att strunta i resultatet.

– Jag gjorde alla fel man kunde så det var bra att jag började med skräpstenar.

Stenar i ovanliga former

Med tiden fick han till kvalitet och form. Då gick han med ädelstenarna till några olika guldsmeder. Hur togs de emot?

– Inte alls. Jag hade gjort hobbyslipar-slipningar i ovanliga, konstiga former med fasetterade gördlar. Det var inget dom kunde använda eller var intresserade av. Det kunde jag nog ha förstått, de flesta vill ha slipningar de kan designa runt och ju mer specifikt uttryck en sten har, desto svårare är det att inte styras av stenen. Så jag har gått från mer extravaganta former till mer standardformer men försökt optimera dem och göra dem som bra det bara går.

I mina öron låter det lite bakvänt att börja med det originella för att sedan gå mot det traditionella?

– I början tänkte jag att de som skulle vara intresserad av mina stenar är samlare i USA. Men med tiden förstod jag att de här personerna är rätt svåra att hitta. Men framför allt insåg jag att jag ville att mina stenar skulle hamna i smycken. Då behöver jag samarbeta med guldsmeder och göra det som de efterfrågar såväl som stenar och former de inte ännu vet att de behöver eller vill ha.

Guldsmeder har inte alltid en klar bild av vad de söker men vet vad de vill ha när de ser det, då smider eller designar de smycket med stenen som utgångspunkt. Andra guldsmeder har standardmodeller bland sina smycken som de söker kalibrerade stenar till.

Har du någon gång trott att en sten är svårsåld men blivit överraskad?

– Ja! Det kan vara en råsten som har en annorlunda form som jag behållit och som trots det valts av en guldsmed som vanligtvis köper runda stenar. Ibland har jag suttit med stenar i ovanliga former i närmare tio år som sedan plockats av en och samma guldsmed vid ett tillfälle.

Arbeta vidare på det naturen har påbörjat

Stenens ursprungliga utseende ger en hint om vad som blir en passande form. Stenarna kan ha en färg i en riktning och en annan åt en annan riktning. Han orienterar stenen efter den bästa färgen om inte storleken har betydelse i sammanhanget men ibland offrar han färg för att få en större sten. När det vill sig väl har stenen en intressant form från början. De kan också ha inneslutningar som han behöver förhålla sig till.

Hur ser din arbetsprocess ut?

– Jag köper ofta ett parti, eller en lot som det kallas – en påse råsten. Stenarna kommer nästan alltid från småskalig gruvdrift, till exempel från en bonde eller en familj som har en fyndighet på sin mark som de bearbetar när inte jordbruket kräver deras fokus. Stenarna går sedan från bonden till en mellanhand, en broker som har kontakter ut i världen och som jag handlar med. Oftast är det inte mer än ett par led mellan mig och den som bryter råstenen.

När han får hem påsen sorterar han stenarna och orienterar dem, det vill säga markerar var bordet ska vara. Först slipas eventuella inneslutningar eller annat som kan skapa problem, bort för hand. När han tagit fram formen sätter han fast stenen på ett stift med ett värmetåligt specialvax. Sedan slipar han paviljongen.

Vinkelgrader och index

Mikael Blom använder en slipmaskin för så kallad precisionsslipning. Där låser han fast stiftet på vilken stenen sitter. Med slipmaskinen kan han ställa in vinkelgrader och index för de olika fasetterna som till slut ger stenen dess slutgiltiga form. Mellan de olika momenten i slipningen och inför poleringen byter han slipskiva – ibland upp till fem gånger. I andra delar av världen tex Indien, Sri Lanka, Thailand och Kina arbetar man friare utan samma höga precision men med större frihet att anpassa sig till formen.

Det tar honom ungefär två timmar att slipa en sten om det sker obehindrat och utan problem. Emellanåt tar han sig an renoveringar av stenar som sitter i smycken eller omslipningar av redan slipade stenar. Mot kameraögat för han en liten safir som han vill visa mig. Safiren har slitna fasettkanter och nedsliten krona och ska slipas om åt en kund.

– Detta är ett riktigt pilljobb. Man ska hitta varje vinkel, varje fasett eftersom den redan är slipad och kanske inte alltid helt konsistent gjord. Det tar mycket längre tid.

The magic moment uppstår när jag lossar stenen

Finns det några slipningar du gillar lite mer än andra?

– Det tråkiga svaret är nej. The magic moment uppstår när jag lossar stenen, rengör den och får se den slipad för första gången.

Vad gillar du diamanter slipade som julgranar och hästhuvuden?
– Det är inget jag håller på med. Det är väl jättekul att de har hittat på det, jag antar att de är laserslipade i någon form av CAD-teknik. Jag kommer nog aldrig ägna mig åt det men jag fnyser inte år någonting förutom när det blir dåligt. Men gillar man en diamant i form av ett hästhuvud så …

Mikael Blom får ibland frågan om han tänker börja slipa och reparera diamanter. Men det kräver en annan maskinpark, dyrare och mer utrustning. Man behöver också kunna såga i dem konstaterar han och far upp från stolen.

– Den här köpte jag i Antwerpen!

Han håller upp en mojäng som ska föreställa en diamantsåg, och ger mig en snabbkurs i hur den används. Frågan för oss osökt in på syntetiska ädelstenar.

Vilken är din inställning till syntetiska ädelstenar?

– Jag är helt ointresserad av allt syntetiskt. I och med att jag hade ett geologiintresse när jag var barn så finns det med mig att stenarna har uppkommit i naturen. Jag tycker det är fascinerande. Och ja, människan kan göra nästan vad som helst, skapa nya typer av kristallint material med optiska egenskaper som överträffar naturliga stenar men jag vet inte varför jag ska ägna mig åt det.

I en låda i arbetsrummet har han syntetiska material som han har slipat. Han visar dem med en glädjelös gest.

– De är ju fina men för mig är det inte ädelstenar.

Samtalet glider in på män och färgädelstenar. Vi konstaterar att det är vanligare att se dem på män i Afrika, Mellanöstern och Asien än i Europa, för att inte tala om Sverige.

– På sjuttonhundratalet fick åtminstone adelns män vara både tuppar och fasaner men förenklat kan man säga att i och med 1800-talets viktorianska era och den svarta kostymens intåg blev män stilmässigt mer ängsliga. Men det verkar som att det håller på att förändras nu – kanske är det åter dags för lite mer färgstenar även på oss män, säger Mikael Blom.

Men vad hände med den där blå safiren han hittade på stranden, hittade den också hem i ett smycke? Nej, för i slutändan visade det sig vara en glasbit. Jag tänker att det kanske trots allt finns några fynd vid den där strandkanten och frågar var den ligger. Men serru, det avslöjar han inte. Det är tydligen en familjehemlighet.

Mikael Blom är verksam i Göteborg och du kan se mer av hans slipade stenar på We Facets instagram.