En grönblå vattendelare

En kväll i april när jag egentligen ska koncentrera mig på något helt annat scrollar jag på telefonen. En av mina följare är på semester i Portugal och bor granne med en stenhandlare. Hon har lagt upp filmer från butiken, väggarna täcks av långa rader med stenar och pärlor. Utanför mitt fönster vägrar vintern släppa taget och jag kan inte minnas när jag senast längtade så intensivt efter ljus och värme.

Med imponerande samarbetsskicklighet hittar vi, hon på plats i butiken i Porto och jag hemma vid matbordet på Södermalm, gemensamt den finaste raden med skimrande äggformade pärlor som vi beslutar oss för att dela på. Kan korall vara intressant, undrar hon och fortsätter panorera i butiken. Korallen lämnas därhän men vi stannar vid snörena med turkos, denna grönblå vattendelare som får oss att antingen tindra drömskt och sucka uttråkat.

En av världens äldsta ädelstenar

Stenens namn kommer från franskans ”pierre tourques” dvs ”turkisk sten”. Namnet antyder att turkoserna förmodligen först kom till Europa från turkiska handlare.

För ursprungsbefolkningen i sydvästra USA har turkosen varit ett viktig vara i byteshandel och använts i smycken och amuletter. Apacherna trodde att turkosprydda vapen ökade jakt- eller krigslyckan. Den största marknaden för turkos finns fortfarande i de sydvästra delarna av USA.

Turkosen har också haft en symbolisk betydelse i persisk kultur. Arkeologiska fynd från Deh Luran-slättlandet i västra Iran indikerar att turkos först användes runt 7000 f.Kr. Den mest eftertraktade turkosfärgen är en jämn, intensiv, mellanblå nyans. Iransk obehandlad, naturlig turkos anses vara den vackraste och mest eftertraktade i världen. Den utvinns bland annat i en gruva i Neyshabur, i Razavi Khorasan-provinsen. Men obehandlade, naturliga turkoser är i likhet med andra ädelstenar dyrare. De är också känsligare för kemikalier och gör den mindre lämpad i vardagssmycken.

Billiga imitationer av riktiga drömmar

Många anser att turkoser ser billiga ut och förknippar dem enbart som sommarsmycke, hippiesmycken eller som souvenir från solsemestern där vi sett den ligga i drivor på färggranna tygsjok. Den till synes obegränsade tillgången kan förklaras med imitationer. Howlit är ett av de material som vanligtvis infärgas för att efterlikna turkosen men också plast och porslin är vanligt.

I butiken i Porto letar min följare och jag oss fram till ett fint snöre med runda turkoskulor. Av priset att döma är de inte persiska.

– Kör! skriver jag.

– Han säger att de är naturliga men kom ihåg att jag inte kan garantera äktheten! svarar min följare tillika turkoskran.

Mitt behov av något som påminner om sommarkvällar och bruna armar ur vita t-shirtar får mig att kasta alla äkthetskrav åt sidan.

– Jag tar risken.

Några dagar senare hämtar jag ut ett rekommenderat vadderat Postnord-kuvert. Försiktigt inlindade i hushållspapper ligger mina pärlor och turkoser tillsammans med en vackert handskriven hälsning och jag får, om inte sommarkänslor, åtminstone vårkänslor.