Örhängen – en av de äldsta formerna av kroppsmodifiering

Nyligen lät jag göra ett nytt hål i örat. Eller nygammalt; jag öppnade upp ett gammalt. Liksom många andra har jag fallit för trenden att kurera örat, det vill säga att smycka örat med många små, små örhängen. Långa, dinglande örhängen och creoler har tillhört mina favoriter (stora skapelser är en parallell trend) men örsnibbarna tål inte hur mycket som helst. Studs och huggies och det här sättet att kurera örat passar då perfekt.

Att låta göra det där nygamla hålet var smärtfritt men det är ett visst obehag att göra hål i kroppen. Jag börjar fantisera om den där första människan som kom på att hen skulle bli extra fin om hen borrade hål i örat och satte dit den där upphittade benbiten, snäckan, träbiten, metallringen – eller vad det nu var.

Långa, dinglande örhängen och creoler har tillhört mina favoriter

Öronpiercing är en av de äldsta formerna av kroppsmodifiering vi känner till. Örhängen har burits av såväl män som kvinnor och av olika samhällsklasser över hela världen åtminstone de senaste 5 000 åren. Männen bar dem först. Vilket inte är så överraskande med tanke på de innehaft mest makt och pengar genom historien. Med tiden har dock örhängen kommit att förknippas mest med kvinnor.

Från slavar till herremän

Bruket att bära örhängen anses ha uppstått i Asien, under bronsåldern. Örhängen av guld har hittats i 4 500 år gamla gravar i det som en gång var Mesopotamien, liksom under utgrävningar av den minoiska kulturen på Kreta och av sumererna. Även Ötzi, ”Ismannen” som levde i de italienska alperna omkring 3 300 f.Kr, hade hål i öronen.

Om de var prydda med pärlor och ädla stenar var de ett tecken på social status

Tutankhamuns dödsmask visar visserligen hål i öronen. Men det finns visst inga målningar som visar att egyptiska kungar bar örhängen (annat än som barn). Vissa forskare tror också att dödsmasken egentligen är tillverkad för drottning Nefertiti. I det antika Rom bar slavar ofta örringar som tecken på att det var just slavar. Men om de var prydda med pärlor och ädla stenar var de ett tecken på social status. Julius Caesar lär ha förvandlat örhängen till en statussymbol.

Och hur såg det ut i Norden? Lite oklart… Det finns uppgifter om att vikingar, det vill säga de fria männen och kvinnorna, inte bar örhängen eftersom de då blev för lika trälarna. Å andra sidan innehåller den så kallade Sturköskatten två ovanliga örhängen som tros tyda på kvinnors status.

Bibeln & Buddha

Örhängen finns även omnämnda i bibeln, i bland annat berättelsen om judarnas uttåg ur Egypten. Och om ni har tänkt på att Buddha avbildas med uttänjda örsnibbar lär det ha sin förklaring i örhängen: Siddhartha Gautama bar dem som ung eftersom han föddes som prins och dessa var tecken på välstånd. Men efter att ha blivit upplyst gjorde grundaren av buddhismen sig av med överflödiga ägodelar, däribland guldörhängena som tyngde ned örsnibbarna.

Över till kvinnorna: Det berättas att drottning Kleopatra slog vad med sin älskade Marcus Antonius om vem som kunde erbjuda världens dyraste middag. Kleopatra tog av sig ett av sina örhängen med enorma droppformade pärlor, löste upp pärlan i en skål med ättika och serverade. Hon vann vadet. Och i Rom klagade Plinius den äldre (23-79 f.Kr som ofta kallas världens första gemmolog och är författare till ”Natural History”) över samtida romarinnors påfund att bära pärlörhängen.

Skydd mot onda andar

De, örhängena, har så klart burits som prydnad men även som symboler för makt och som skydd mot ondska och sjukdom. Persiska soldater trodde att örringar kunde erbjuda skydd i krigslag. I gamla Rom och Grekland fanns uppfattningen att örringar kunde skydda mot onda andar som kunde ta sig in genom örat och ta hjärnan i besittning. Och det brukar sägas att sjömän använde hål i öronen för att visa att de hade rest runt jorden eller korsat ekvatorn. Ett örhänge i guld skulle också kunna betala för en sjömans begravning om han hittades död på en strand.

I gamla Rom och Grekland fanns uppfattningen att örringar kunde skydda mot onda andar

I Asien har örhängen förblivit populära genom historien, men i väst har deras popularitet gått lite upp och ned. Ibland bars de av adel för att visa välstånd, under andra perioder bars de enbart av personer ur lägre klasser.

Under medeltiden, när kvinnorna bar huvudbonader och frisyrer som täckte öronen kändes örhängen överflödiga. På 1200-talet bannlyste dessutom katolska kyrkan piercing; det var förbjudet att ändra något i den kropp som gud en gång skapat.

Örhängen med pärlor särskilt populära

Pärlörhängen var sälskilt populära under 1500-talet, bland såväl kvinnor som män. På ett porträtt av Sir Walter Raleigh (cirka 1552–1618), upptäcktsresande, poet och drottning Elisabeth den förstas favorit, syns han bära en stor pärla i ena örsnibben. Egentligen bär han två, men det kan vara svårt att se, poängen är i alla fall att han bara använder ett örhänge. (Här kan du läsa mer om pärlor och män). Under renässansen sågs nobla män bära just en stor pärla i ena örat, som ett statement. När damernas vurm för bahytter (en slags nackhatt med hakband) under 1700-talet försvann örhängen ur bilden men kom tillbaka när de underliga hattarna försvann ur modet. Så där har det hållit på.

1900 – talet

På tidigt 1900-tal uppfanns clips och skruvlås och kvinnor behövde inte göra hål. På vissa håll uppfattades också hål i öronen som vulgärt. Tänk filmen ”Grease” där attityden till öronhåltagning under 50-talet märks i scenen där den oskyldiga Sandra Dees mer rebelliska kompisar övertalar henne att ta hål i öronen.

Men så vips svänger pendeln igen och piercing blev generellt populärt på 60-talet. Och idag är det alltså synnerligen trendigt att i princip pierca hela örat och pryda med små örhängen. Eller så gör du tvärtom: Bär stora örhängen, gärna missmatchade, tänk ett chandelierörhänge i ena örsnibben och en creol i den andra, eller så bär du bara ett örhänge – och då är det förstås GIGANTISKT.