Toruns design lever kvar

Vivianna Torun Bülow-Hübes design lever visserligen kvar i allra högsta grad. Flera av henne smyckeserier, som Möbius och Dew Drop, finns fortfarande i produktion och är storsäljare hos Georg Jensen (som Torun började designa för 1967). Liksom den berömda öppna klockan som hon skapade 1962. Klockan med sitt öppna armband och med sin urtavla som minner om en spegel – utan siffror. Toruns design visas också på flera museer världen över.

Men kommande generationer – kommer de att veta att det var just hon, Vivianna Torun Bülow-Hübe, som skapade dessa? Och att hennes skönt banbrytande design också banade väg för kvinnor att köpa sina egna smycken?

Fångar evigheten

Jag föll pladask när jag såg Toruns smycken första gången (och fortsätter att falla). I all sin enkelhet rymmer hennes design så mycket. Torun liksom fångar evigheten i spiraler och vågor, lockar fram ljus och skugga, det starka och det mjuka samtidigt. Det låter storslaget, och det är det, men hennes design känns också ödmjuk. Torun själv kändes likadan som sina smycken. Jag träffade henne en gång för en intervju och den utvecklades mer till ett samtal om livet och jag blev lika betagen av henne som av hennes smycken.

Det var dags för kvinnor att välja sina egna smycken och sluta fungera som skyltdockor för sina män att hänga dyrbara juveler på

Innan jag fortsätter: Torun lade till namnet Vivianna när hon flyttade till Indonesien eftersom Torun klingade fel i de nya landsmännens öron.

Torun gick sin egen väg, både privat och professionellt. Redan tidigt i sin karriär började hon göra det hon beskrev som ”anti-status-smycken” av tvinnad silvertråd, utsmyckade med stenar hon hittade på stranden. Och under sin tid på Konstfack lånade hon rester av rotting och mässingsbitar och träbitar som hon förvandlades till de idag berömda halskragarna. Det handlade i och för sig också om att hon då, som ung ensamstående mamma, varken hade råd att ha en verkstad eller att arbeta med ädla metaller. Men Torun menade också att det var dags för kvinnor att välja sina egna smycken och sluta fungera som skyltdockor för sina män att hänga dyrbara juveler på, för att visa deras status.

Modell: Vivianna Torun Bülow-Hübe

Själv var Torun vacker som en dag och fotografer älskade att ta bilder av henne iförd de egna smyckena. Torun menade att det inte berodde på hennes skönhet utan att de inte hade råd med någon yrkesmodell. Hennes utseende verkar ha kommit i vägen för henne ibland. En konstkritiker tyckte att Torun var narcissistisk och bara designade smycken som passade den egna svanhalsen. På ett sätt sant kanske, inte för att Torun var narcissistisk, men för att den egna kroppen fick tjäna som modell när hon provade smyckena för att se hur de satt.

Den egna kroppen fick tjäna som modell när hon provade smyckena för att se hur de satt

Man liksom fattar att hon passade väl in i Paris, där hon redan 1952 hade sin första utställning och även bodde ett tag. Hon blev en självklar del av den där parisiska avantgarde-scenen och skapade smycken som bars av Billie Holliday, Brigitte Bardot, Ingrid Bergman, Juliette Greco, Oona Chaplin… Pablo Picasso hörde också till kundkretsen.

Men det blev omöjligt att stanna kvar i Paris. Algeriets frihetskamp intensifierades och Toruns dåvarande make var afroamerikan och togs ibland för algerier och blev trakasserad av militärpolis. De flyttade i stället till Biot på franska rivieran där det var lugnare.

Toruns uppväxt

Men tillbaka till ursprunget. Torun växte upp i ett kreativt hem, och så snart hon kom i kontakt med silverhantverket visste hon att det var vad hon ville arbeta med. En av storasystrarna såg en slumrande talang hos lillasystern och bad föräldrarna att ta med Torun till världsberömda silversmeden Wiwen Nilsson. Han såg också en talang. Och i silvret fann Torun ett beständigt material hon kunde lirka med, locka fram böljande linjer med. Torun var fascinerad av konståkning och kunde ägna timme efter timme att nöta in olika böljande figurer på isen. Och visst ser man den där svepande evighetsrörelserna även i hennes smycken.

Den berömda Vivianna-klockan

Torun sökte också efter det enkla och naturliga, det ursprungliga. Moder Jord var den stora inspirationskällan, vare sig det handlade om natur eller världens olika länder. Hon arbetade också efter devisen att funktion är vackert och dolde inte, säg ett lås, utan snarare framhävde det.

Jag ville befria människan från tidens bojor

Det här låter kanske konstigt, men Torun besatt dessutom en förmåga att förvandla tankar och känslor i sin design. Som i den där berömda, öppna klockan (som brukar gå under namnet Vivianna-klockan). Den måste ju ändå vara själva definitionen på tidlös skönhet. En klocka med ett öppet armband och spegelblank urtavla utan siffror. Tanken bakom armbandet är att bäraren inte ska känna sig fången av tiden. Och när man tittar på urtavlan ser man i stället sig själv och påminns om att man ska uppleva ögonblicket – just nu.  Någon beskrev den som ”en äkta ikon som sömnlöst suddar ut gränserna mellan urmakeri och smycken”. Det är bara att hålla med.

Temautställning på Musée des Arts Décoratifs

Torun skapade klockan 1962. Som enda hantverkare var hon inbjuden till temautställningen på Musée des Arts Décoratifs i Louvren. De inbjudna utställarna, bland dem Salvador Dalí och Pablo Picasso, ombads att göra något de inte gillade. Torun gillade inte tanken på att vara slav under tiden. När hon senare i livet reflekterade över sin design, sade hon: ”På den tiden var klockan enbart kronometrisk, det vill säga den mätte tiden. Jag ville befria människan från tidens bojor. En klocka bör inte göra oss till fångar av tiden utan snarare frigöra oss från den.” Klockan började sedan produceras av Georg Jensen 1967, och fick då tim- och minutvisare, men den har fortfarande inga siffror.

Boken om Torun

Toruns design var harmonisk, men hennes eget liv var kanske inte alltid i balans. Förvisso ett liv fyllt med kärlek med fyra barn i tre äktenskap, men också med uppslitande passion och sorg över en förlorad son. ”Där solen lyser starkt, finns det också djupa skuggor” har hon sagt. När Toruns tredje äktenskap sprack hamnade hon i en livskris. Den förde henne in i den andliga rörelsen Subud och så småningom vidare till Indonesien (där subudrörelsen kommer ifrån). Och det var alltså här hon lade till namnet Vivianna som lät mjukare i indonesernas öron.

Med tanke på min ovan beskrivna oro, att Torun skulle kunna bli bortglömd, är jag förstås själaglad över att Ann Westin, konsthistoriker och vän till Torun, har skrivit en bok om sin vän och som nu har givits ut igen, på engelska: ”Torun: Conversations with Vivianna Torun Bülow-Hübe”.

– Hennes smycken öppnade upp en värld av frihet. Jag vill ge nya generationer världen över möjlighet att lära känna den kvinna som betytt så mycket. Därför har jag valt att ge ut den på engelska.

Som titeln på boken antyder, är det i samtal som läsaren lär känna Torun. De ramar in hennes spännande resa genom livet, från barndomens Malmö till Paris, Côte d’Azur, Tyskland, Indonesien och slutligen Köpenhamn. Det är en levande, personlig bok. Läsaren hör Toruns röst, får lära känna henne. Läs!

Världsberömd skrev jag. Men Torun själv såg sig aldrig som en berömd silversmed – bara en kvinna som satt och hamrade på silver i sin verkstad.