Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli

Inför en jobbresa som inkluderade att äta middag hemma hos en god vän vars barn jag inte tidigare träffat, gick jag en sväng på stan. Tänkte att något litet vill man ju ha med sig. Men vad vill barn ha? Frågan kändes svårbesvarad eftersom jag själv inga barn har och för att barn är egna individer med egna preferenser och smak (oftast dålig). Minnena från min egen barndom gav inte mycket vägledning eftersom barn och unga idag tycks översköljas med konsumtionsbudskap på sociala medier på ett sätt som var otänkbart och praktiskt omöjligt i en internetlös, analog barndom.

Jag fick helt enkelt gå till mig själv, vad skulle jag själv velat ha? Smycken, såklart. Men vad? Plötsligt förstod jag den osäkerhet många beskrivit när de klagat över svårigheten att köpa smycken till någon annan.

Osäker konsument

Ring?

Storleken har betydelse och för någon som väldigt sällan håller en barnhand i sin eller klipper små barnnaglar var det omöjligt att veta vad som skulle passa. Ringar med så kallat roliga motiv som figurer som djur, hjärtan eller stjärnor tycktes vara populärt.

Halsband med berlock?

Ett hänge som representerade flickans intresse eller favoritkaraktärer i någon film eller serie kunde vara personligt och kul. Men vad gjorde hon på fritiden? Spelade fotboll? Trumpet? Eller var det lillasyster? Jag tänkte inte ta risken att blanda ihop dem. Jag minns tydligt när jag var fyllde 16 år och fick ett kort där det stod ”14 år!” på av mina kusiner.

En berlock med hennes initial kunde vara ett säkrare kort. Jag köpte en sådan till lillasystern.

Armband med berlock?

Armband är en vattendelare där vissa tycker att det är det tjusigaste som finns och andra avskyr dem. Jag funderade också på om armband var opraktiskt på aktiva barn? Armband med berlock gick bort. Ett elastiskt pärlarmband var både färggrant och enkelt att ta av och på men där gick ändå min gräns. Hon kunde få för sig att jag pärlat det själv.

Örhängen?

Små, enkla studs med en liten sten? Men i vilken färg? Hade hon ens hål i öronen? Jag gav mig ut på nätet och hittade en bild från en skolavslutning. Bland de blonda hårslingorna skymtade ett örhänge fram.

Jag följde mitt eget råd och frågade i butiken. När kvinnan bakom disken fått klart för sig flickans ålder stegade hon fram till en hylla och plockade bestämt på sig två olika varianter.

– De här vill alla ha, sa hon självsäkert.

Jag tog örhängena i handen. Små creoler med en liten hängande pilspets. Inte så originellt.

– Jag lovar, sa biträdet som svar på min tvekan.

De två presenterna slogs in i fina små paket. Några dagar senare var det dags för överräckandet.

Fullträff och miss

När jag återsåg familjen ett par månader senare konstaterade jag att den äldsta flickan bar örhängena.

– Hon bär dem hela tiden, sa pappan, tillika min vän.

Jag kände triumfens sötma över att ha lyckats värva en ny framtida smyckesälskare.

– Och lillasyster, bär hon sitt halsband med berlocken?

Min vän stirrade tomt ut i luften.

– Jag vet faktiskt inte var det är, jag har inte sett det på länge.